Ånestadsskolans kunskaps- och uppmuntranspris

Här kan du läsa de vinnande bidragen i lyrik och novellskrivning.

När jag ser dig blir jag varm som en orm på savannen.

När jag ser in i dina ögon drunknar jag som en fluga i vatten.

När jag försöker prata med dig blir jag stum som en mygga.

När jag hör dig säga något känns det som om jag är i en skog full av fågelkvitter.

När jag träffar dig känns det som att tusen fjärilar och åter tusen vistas i min mage.

Och när jag tänker på att det aldrig kommer bli vi, då gör det så ont att det känns som när en myra blir tillplattad av en sko.

Min katt

God morgon god natt och hej då min katt

i himlen, jag hoppas du får en vacker natt.

Jag är ledsen och sörjer det som hände med dig,

men jag hoppas det ändå inte händer mig.

Förlåt förlåt förlåter du mig?

Jag hoppas jag kan ro med min båt till dig

Jag ska sjunga min egen låt till dig.

God morgon god natt och hejdå min katt

Jag hoppas få träffa dig denna natt.

En gång när jag ville landa

mötte jag en panda.

Pandan hade en rolig katt

som hade en svartvit hatt.

Katten i hatten ville inte landa utan att sanda.

Katten

I en liten by i ett litet land levde en ensam och fattig pojke som alltid sov på gatan. Hans högsta önskan var att få en vän att dela glädje, sorg och ilska med, någon att krama när åskan är framme och dånar öronbedövande.

Den lille pojken drog försiktigt den lilla filten över sina taniga armar, det hade blivit höst och kylan hade nästan slukat all den återstående sommarvärmen. Men plötsligt klev tre grabbar fram från ett gatuhörn längre fram på gatan och skrattade hysteriskt men slutade tvärt när de fick syn på den oskyldiga pojken. De ökade farten och pojken förstod direkt att de skulle börja jaga honom så han slängde av sig filten och rusade in vid första bästa kvarter, en återvändsgränd.

När pojken nästan gett upp, nästan gått och överlämnat sig själv hände det, en liten sotig katt kröp plötsligt fram i gränden som han inte märkt förut. Samtidigt som de bortskämda grabbarna svängde in på gatan med mordiska blickar fick pojken en känsla som var svårförklarad, han kände hur katten inte ville något hellre än att hjälpa honom och med ens nästan flög pojken in i hålan precis bakom katten, rösterna från grabbarnas irriterande vrål ekade bakom dem. Hålan luktade unket och det kändes som om väggarna trycktes ihop bakom dem.

Tillbaka ute ur hålan hade barnet nästan tappat andan och var tvungen att hejda sig. När han öppnade ögonen igen var katten som bortblåst, inte ens ett avtryck från kattens mjuka tassar kvarstod.

En klump växte i magen, han som nyss trott att han fått en vän, en vän att dela glädje, sorg och ilska med och någon att omfamna när åskmolnen drog in över byn. Pojken var utsedd att leva ensam.

När mörkret spred sig ännu en gång över byn hade barnet suttit i återvändsgränden hela dagen och väntat på katten. Pojken la sig ner på sin parkbänk men kunde inte somna, det var som om en knytnäve gripit tag i hans hjärta och bara tryckte hårdare och hårdare. Andetagen blev allt hetsigare och kroppen darrade ända ut i fingerspetsarna. Barnet kurade ihop sig och varenda gång en ynka tårdroppe rann ner för kinden drog han snabbt bort den. Tårarna brände bakom ögonlocken. Efter ett antal djupa andetag som somnade han och drömde om en äng där solen alltid sken och gräset alltid grott. En äng där han satt med katten i sin famn och såg ut bland de tiotusentalsblommorna i spralliga färger. Pojken var glad, katten gav honom en så värme i hjärtat som inte ens solen kunde uppnå, lycka.

Till sist när barnet slog upp sina ögon satt han där, han som var så efterlängtad, katten, och när pojken såg in i kattens chokladbruna ögon förstod han. Den här gången så menade hon det, katten skulle inte ge sig av.

God jul Thea

Det var en gång en lite flicka som hette Thea, hon levde för ganska länge sedan. På den tiden då man åkte häst och vagn nästan överallt. Mest av allt önskade hon sig ett djur, helst en svart kattunge med vita tassar men till och med en guldfisk gick bra fast man inte kunde ta den på promenader i trädgården. Åh vad hon tjatade och tjatade men hennes föräldrar sa alltid nej vad hon än försökte med. Inte för att hennes föräldrar inte hade råd, de var tvärtom väldigt rika men något djur ville de inte ha. När de sa så kunde Thea absolut inte förstå dem, djur som var så snälla och rara!

Nu var det snart julafton, den 19 december närmare bestämt. Theas föräldrar frågade henne nästan varannan minut om hon inte ville ha en docka eller kanske rentavett par finskor, men nej, Thea ville bara ha ett husdjur.

Sedan så blev det julaftons morgon, Thea tänkte gå ner i köket för att äta lite frukost och när hon stod på tredje trappsteget (hon kom ihåg att det var just det tredje för en gång när hon var tre hade hon spillt saft på det och fläcken syntesfortfarande på mattan) hörde hon ett jamande. Hon kunde inte tro sina öron! Var det verkligen sant? Men nej, Thea såg inte i syne, precis utanför köksdörren satt en liten kattunge. Den var svart med vita tassar, exakt en sådan som hon vill ha. Bakom Thea i trappan kom hennes föräldrar.

- God jul Thea, sa de samtidigt som Thea rusade fram och tog kattungen i sin famn. Den kurrade belåtet.

- Du ska få heta Kurre, sa hon ömt.

Brasilien

En dag när jag vaknade kom mina föräldrar och sa att vi skulle åka till Brasiliens regnskog. Dit skulle vi för att pappas forskarlag skulle hitta nya mediciner.

När vi kom till flygplatsen så satt jag och åt en chokladboll tills mamma kom och sa kom Ville. Ja, där hörde ni mitt namn: Ville.

På flygplanet satt jag och läste Kalle Anka. Det serverades köttbullar och potatismos. Det var gott tyckte jag. När vi var framme och gick ut ur planet var det grymt varmt. Jag frågade mamma var vi skulle bo. Hon svarade inte eftersom hon pratade med pappa. Senare frågade jag igen. Då sa hon att vi skulle bo i ett stort tält i regnskogen. Först sa jag, är det inte farligt att bo där? Mamma svarade nej då. Tältet var faktiskt väldigt stort, men mysigt.

En dag när pappa letade örter till medicin sa mamma att hon skulle gå ut lite. Då stannade jag kvar. Plötsligt hörde jag någonting, det hördes mer och mer. Precis när jag vände mig om så smög det in en anakonda. Den väste med tungan. På något sätt förstod jag vad den sa, den sa – Kom till mig. Jag förstod inte vad den menade men sedan förstod jag vad han sa. Jag följde honom ända till ett träd som såg speciellt ut.

Ormen sa igen – Kom till mig. Jag lyssnade. Vi gick in i ett hål i trädet. Där utanför trädet såg man nästan hela Brasilien. Jag såg Jesusstatyn i Rio. Jag såg jaguarer. De sa: välkommen till Brasilien. Jag sa tack. Sen kom en örn. Örnen sa kom, flyg med mig. Jag hoppade upp på hans rygg. Vi flög över nästan hela sydamerika. Det var så häftigt. Det här var som en dröm. Sen sa jag att jag måste gå hem. När jag kom hem var mamma orolig. Var har du varit sa hon. Jag sa att jag sett hela Sydamerika. Hon förstod ingenting. Då ska jag visa dig en sak. Vi gick igenom trädet. När vi var framme såg hon det jag såg. Hon tappade cigaretten. Ja, ni förstår, min mamma röker. Det var verkligen hela Brasilien. Det var som ett paradis. Brasilien, gissa hur cool det är där. Ja, jättecoolt. När pappa kom hem sa han att han hittade en jättebra medicin. Jag sa häftigt. Sen när gick jag och la mig sa mamma att vi skulle åka hem på fredag. Okej, sa jag.

Nästa dag skulle jag hjälpa mamma att hitta banaren. Det var roligt tyckte jag.

Nu har ni hört min saga om när jag förstod djurens hemliga språk.

Hjälpte informationen på den här sidan dig?

Hjälp oss förbättra webbplatsen

Hur skulle den här sidan kunna bli bättre?

Senast uppdaterad den 30 januari 2017