"Att inte finnas kan se ut som ett bättre alternativ än att finnas men inte spela någon roll", skriver doktor i filosofi Lars FR H Svendsen vid Bergens universitet, SVD 9 dec 2006. Det finns åtskilliga beskrivningar för människans lidande i sin existens. Här diskuterar jag den artificiella ensamhet som är en brutal konsekvens av dagens integrationspolitik.
Det finns ett stort inslag av nostalgi för det förflutna som kompensation för ensamhet. Ett fenomen som präglar vår tids strävan efter mer frihet, självtillräcklighet och individualism. Ensamhet är en känsla som idag är intimt förknippad med individualisering i den moderna västvärlden.
I Sverige brukar man alltid förknippa ensamhet, med äldre människor och individer besatta med ovanliga seder och bruk. Nu börjar det växa fram ett nytt ord för den moderna ensamheten, såväl i Sverige som i hela västvärlden. Som en konsekvens på det misslyckande integrationsarbete, som tvingar en välutbildad invandrare att leva i sin ensamhet i någon storstadsförort.
Jag talar inte om den person som själv väljer att vara ensam och inte önskar ha någon relation till andra människor. Denna typ av ensamhet, kombineras intimt med den mentala ensamheten. Och detta sinnestillstånd leder någon till en ofrånkomlig ensamhet.
Mitt koncept gäller de sociala medborgare, särskilt kunniga och kreativa invandrare, som bor ensamma p.g.a. brist på arbete, misslyckandet i integrationsarbete eller av andra orsaker.
I den moderna ensamheten kan inte folkvalda frånhända sig ansvaret för en förlust av de nya och kunskapsrika resurser som tvingas att bo isolerade. De friska krafter som tyvärr bjuds på en fristad i något gettoliknande område. Istället för att sänka trösklar på den höga svenska arbetsmarknaden.
Till det kommer orimliga kostnader i form av sjukpenning och socialbidrag som behövs för att fördriva den ensamhet som emanerar ur utanförskap och segregering. De ensamma som gärna vill vara med och delta i det nya Sverige, men inte får. Invandrare som vill delta i etableringen av det nya, där rasfördomar, religiösa riktningar och nationsgränser i allt högre grad förlorar sina betydelser. Jag talar om de sociala nybyggare som värdesätts av Aristoteles och inte den egoist som lider av sociala problem:
"Den som inte har behov av andra, utan är självtillräcklig, inte kan vara människa, utan måste vara ett vilddjur eller en gud".
Oschana Nissan
061215