”Det förvånar mig att lyssna på majoriteten av de flyktingar som kommer på besök från västvärlden. De har flytt sina länder på grund av diktatoriska regimer, brist på frihet och demokrati och sist men inte minst p.g.a. de religiösa fanatiker som gömmer sig bakom en demokratisk fasad för att driva antidemokratiska lagar. Nu flera decennier efteråt kommer de själva tillbaka som aggressiva nationalister, religiösa och nostalgiker”. Så beskrev en irakisk hög ledare den bristande integrationens mörka konsekvenser, när jag träffade honom i början av 2006.
Det är synd att se hur politiker från ett härjat land som Irak, kan lägga märke till integrationspolitikens konsekvenser. Medan folkvalda i västvärlden blundar för och aldrig drar någon lärdom av misslyckandet.
Sommaren 2009 hamnade jag igen vid en diskussion i det invandrartäta området Skäggetorp. Deltagarna hade lyckats skapa de omständigheter som kan tillåta allt förutom, Sverige, svenska och svenska värderingar. Trots att debatten rörde sig på svensk mark och handlade om den svenska integrationspolitiken.
Man vet att frågan är komplex, just för att olika värden står emot varandra i två skilda världar. Den ena består av det svenska samhället med sina sekulariserade värderingar. Den andra bjuder på förflutna dagar i något laglöst och ödelagt land som Irak.
”Ska vi invandrare bli svenskar någon dag eller inte”, nådde sin kulmen på den heta debatten. Är det överhuvudtaget möjligt att bli svenskar? Bär vi själva på de mekanismer som fäster oss med förfluten tid eller finns något fel i den svenska integrationspolitiken?
Religiösa väckelser som växer snabbt i hägn av exil och den radikala nationalism som dominerar i storstädernas förorter, är två starka hinder som paralyserar integrationspolitiken såväl i Sverige som i hela västvärlden. Dagens demokratiska system som dominerar i västvärlden, tyder på att västerlänningar inte är mogna för att acceptera mångfalden. Inte heller vill de se verkligheten i ett helt nytt perspektiv. Många folkvalda vill bara blunda för de nya traditioner som starkt myntar sig, särskilt när det gäller islams religion och den muslimska kulturen, säger en av debatt deltagarna.
Vägen till ett homogent samhälle såväl i Linköping som i andra storstäder är blockerad. Det är inte bristen på pengar som är det stora problemet, utan bristen på effektivitet och färdiga planer. Linköpings framtid ligger i att vi förmår utnyttja tillgångarna, inte genom att negligera dem som många tror. Folkvalda bör ta frågan på allvar och ta vara på tillgångarna.
Det är en sorglig sanning, men det finns inget alternativ som kan bidra till den försoning som måste till inom både kommunens inre och yttre delar. Folkvaldas viktiga roll i detta sammanhang ligger inte i att subventionera främmande fenomen som blomstarar i varje segregerat område, utan de bör ge anvisningar och tydliga instruktioner om man fårhåller sig till det svenska rättsamhället.
Med de goda möjligheter som präglar Linköping, kan vi tillsammans bygga vår fjärde storstadsregion och förebygga den klyfta som håller på att bli djupare och djupare.