”I början av september skulle jag och Mona Sahlin gå på Tensta marknad tillsammans. När jag klädde mig skrek min dotter att jag inte fick ta någon av de korta kjolarna. "Det här är inte Norra Ängby. Det här är Tensta och det finns talibaner där ute". Jag bytte då till lång kjol men har sen dess insett vilken dålig förebild jag måste vara om jag accepterar att andra ska bestämma hur jag ska vara klädd”, förklarar ordföranden i Socialdemokraternas kvinnoförbund, Nalin Pekgul den 8:e november 2009, i TV-programmet Agenda.
Det är en konst att vara förebild i ett område där framgången bara är ett problem. Mot bakgrund av det misslyckade integrationsarbetet, dristar jag mig påstå att, ingen politiker hittills har tagit integrationsfrågan på allvar. Många tror, att det är bättre om man bara sopar problemen under mattan. Något som tenderar att skjuta vårt rättsväsen åt sidan, när diskussionen om de kulturella skillnaderna står i centrum. Andra tror att Sverige som ett litet land inte har något med de globala konflikterna att göra, som dagligen skördar flera civila offer. Integration lanseras ofta som ett laddat och diffust ord, och begreppets innebörd förvandlas till ett hinder som bara bromsar vårt demokratiska system.
Integrationspolitiken handlar inte om bara arbetslöshet och fattigdom som många tror, utan det handlar också om bristen på de främsta drivkrafterna om ett hopp inför framtiden. Det är bristen på ett mer rättvist system som fördjupar klyftorna. Man måste se och ta hänsyn till de hårda livsvillkor som man lever under, särskilt ungdomar med invandrarbakgrund i förorterna.
Nu är det dags att prioritera en integrationspolitik som syftar längre än bara till att inneha regeringsmakten som enda mål. Sverige som ett litet land med sina höga värderingar, tjänar på en integrationspolitik som har möjlighet att fördjupa vår demokrati och rättvisa. Detta kan inte realiseras med vackra ord eller allvarliga anklagelser. Talibanprotesten mot kvinnor och flickor med invandrar bakgrund som inte vill gå täckta i fotsida kläder i Tensta, visar den historiska klyftan i den västerländska integrationspolitiken. Det visar, hur farligt det är att leva som en modern svensk, som vill bestämma över sitt eget liv i de svenska storstädernas förorter.
Talibanprotesten är ett bevis på att, det frodas främmande och medeltida fenomen i våra storstädsförorter. Det är ett klart tecken på att något måste göras så fort som möjligt. Man kan märka hur gränserna har förflyttats från individens mål till en politisk eller en religiös organisation som söker makt.
Integration i det nya Sverige handlar inte bara om försörjning och svenskundervisning, utan det handlar mer om identitet, religion och kultur skillnader. Svenska medborgare manipuleras lätt i de segregerade områdena av smarta invandrarpolitiker, som ständigt får stöd av det svenska partisystemet. Därför är det viktigt med den integrationspolitik, som bär på en offentlig agenda. En dagordning som sätter Sverige högst upp.
– Jag känner inte igen mig i bilden av Tensta. För mig finns det väldigt mycket mer centrala saker att presentera, speciellt när det gäller förorten och hur politiken drivs där ute. Nalin Pekgul ökar bara polariseringen mellan ett vi och ett dom. Det är populism och valpropaganda, hävdar ordförande i Sveriges unga muslimer Muhammad Karraki, som mötte Nalin Pekgul i TV- programmet, den 8:e november 2009.