Adolf Fredrik Wahlbeck grundade ett repslageri i Linköping år 1876. Inför öppnandet av verksamheten den 1 december satte han in en annons i Östgöta Correspondenten. Där kunde man läsa att repslageriet hade "ett välsorterat lager af alla sorters välgjorda repgods, så wäl i parti som minut, till billiga priser."

Hantverk blir industri

Repslageriet illustrerar hur hantverk utvecklas till industri i början av 1900-talet såväl som Linköpings beroende av den omgivande landsbygden - det var bönderna som var Adolf Fredrik Wahlbecks främsta kunder.

Repslageribyggnaden låg ursprungligen vid Stångån och hade uppförts som Linköpings hamnkontor. A F Wahlbeck köpte byggnaden 1877 och flyttade den till Kanberget. Därifrån flyttades den 1918 till det område som idag kallas Wahlbecks industriområde. 1957 flyttades byggnaden till Gamla Linköping.

Hur det började

Adolf Fredrik Wahlbeck föddes 1852 i Ringarum socken. Han började först som lärling hos sin bror Carl August. som var repslagare i Valdemarsvik och kom senare till repslagaren Nils Petter Hesselgren i Linköping, där han avlade sitt gesällprov 1875.

Efter fem år hos Hesselgren och en kortare tid i Stockholm startade han eget 1876. Han lät uppföra en ca 300 meter lång repslagarbana väster om Kanberget, dit han även flyttade stadens brandskadade hamnkontor, som han använde som butik, kontor och magasin. Bönderna var den viktigaste kundkretsen. Man hoppades också att Linköping skulle bli en hamnstad, och sjöfarten var ytterligare ett viktigt användningsområde för rep.

Efter några goda begynnelseår gick verksamheten sämre på 1880-talet, främst p g a att jordbruket drabbats av en lågkonjunktur. Wahlbeck försökte rädda situationen genom en idé som liknade den metod som kom att användas hundra år senare: "sale and lease back". Det innebar att han sålde de byggnader han drev verksamheten i till en byggmästare, av vilken han sedan hyrde lokalerna. På det sättet fick han loss pengar som bl a investerades i en butik i Stockhom. Men det hjälpte endast en tid och konkursen var till slut oundviklig.

Efter konkursen 1888 återskapades rörelsen och när det åter började gå bättre för lantbruket blomstrade verksamheten. Wahlbeck redde ut de ekonomiska svårigheter han haft och lämnade vid sin död 1903 en liten välskött verkstad efter sig.

Wahlbecks Fabriker växer fram

Hustrun, Kristina Wahlbeck, fick en arbetssam tid i samband med sin makes död. Vintern 1902-03 arbetade både hon och dottern Anna i repslageriet för att få det hela att gå runt. Den äldste sonen Gotthard var då i USA och den yngste Ebbe var bara 15 år och gick fortfarande i skolan.

Under konkursen hade familjen förlorat alla sina personliga tillhörigheter, som köpts av Adolf Fredriks bror Carl August, men Kristina hyrde av svågern alla inventarier för 30 kr per halvår och kunde genom att Adolf Fredrik senare löste ut brodern behålla sina ärvda föremål. År 1900 hade familjen skaffat ett nytt bostadshus vid Kaserngatan, vilket senare fick namnet Ebbehill.

I slutet av 1904 kom den tjugosexårige Gotthard tillbaka från USA, där han skaffat sig erfarenheter från amerikanska fabriker. Han ville modernisera och mekanisera verksamheten. De nya maskinerna breddade sortimentet och gav nya inkomster. Separatorns genombrott medförde att separatorsnören blev en stor produkt. Även skeppstågvirke, tömmar och hässjelinor var viktiga varor.

1908 elektrifierades verksamheten, bara fyra år efter det att elektrisk kraft började tillhandahållas i Linköping. 1910 övertog sönerna företaget av modern och bildade ett handelsbolag under namnet A F Wahlbecks Repslageri- och Drivsnörefabrik.

I samband med den expansion som skedde behövde man nya lokaler och Wahlbecks etablerade sig i det område som från 1913 kom att kallas Wahlbecks industriområde. Nya fabriker och kontorslokaler byggdes. 1916 var 24 män, 17 kvinnor samt en åkare med häst anställda, ett år senare var antalet anställda 150. Företagsnamnet ändrades till Wahlbecks Fabriker.

Nya tider och nya produkter

Under första världskriget var det svårt att få in hampa i Sverige och Wahlbecks övergick då till att tillverka garn av papper. Detta pappersgarn kunde också användas till en ny produkt: pappersmattor. Detta var något nytt i Sverige. Man övergick sedan till att tillverka mattor av juteväv. Mattor, tillsammans med skördegarn och sadelgjordar, var 1930-talets mest framgångsrika produkter.

Vid andra världskrigets slut hade Wahlbecks 700 anställda. Olika personalbefrämjande åtgärder vidtogs. T ex ordnades en barnkoloni för de anställdas barn, en idrottsförening bildades, en swimmingpool och en tvättstuga iordningställdes.

1950- och 60-talen, då många nya bostäder byggdes i Sverige, innebar en mycket stor marknad för mattor och Wahlbecks blev Sveriges största tillverkare av heltäckningsmattor, när dessa slog igenom ungefär 1960. Expansionen fortsatte. Från 1956 drevs företaget av Gotthards son Olle.

Slutet

År 1970 såldes reptillverkningen till Tågvirkesbolagen och 1972 köptes resten av Wahlbecks upp av golvföretaget Tarkett i Ronneby. Olika förklaringar till detta har förts fram: ett generationsskifte skulle göra det svårt att behålla företaget inom familjen, man fick konkurrens från utlandet, t ex Portugal och det fanns likvidationssvårigheter och ett bristande stöd från staten till svensk textilindustri. Reptillverkningen levde kvar till 1984, då Tågvirkesbolagen flyttade från Linköping.

Trots löften om att förlägga hela mattillverkningen i Linköping lade Tarkett ner verksamheten där 1973. Ingen av de anställda accepterade Tarketts erbjudande att följa med till Ronneby.

Kommunen köpte de gamla industrilokalerna och området fick namnet Valla industriområde. Idag finns en del av de ursprungliga lokalerna kvar medan andra är rivna. De innehåller bl a en rad olika småföretag. Från och med juli år 2000 kallas området Wahlbecks företagspark.

Läs även om Wahlbecks repslagerimuseum under rubriken Hus & Gårdar, De övriga byggnadernas historia.