Naturreservatets namn ”Tinnerö eklandskap kultur och natur” syftar på att området hyser både stora kulturmiljövärden och ett rikt växt och djurliv. Tinnerö ängar är ett fornlämningsrikt forntida odlingslandskap. De tydligaste lämningarna, stensträngarna, är främst från romersk järnålder (år 0 – 400 e.Kr.). Få om något område på svenska fastlandet har ett så välbevarat järnålderslandskap. Den traditionella skötseln med bete med får och kor gör lanskapet lättillgängligt och fornlämningarna väl synliga för besökare.
Den första mänskliga aktiviteten arkeologerna hittat spår efter i reservatet är en härd i Domprostehagen där någon eldat ca 5 800 f.Kr. Platsen var då skärgård till en av Östersjöns föregångare, Ancylussjön. Stenåldersmänniskorna levde av jakt, fiske och som samlare.
Från bronsåldern (1800 f.Kr. – 500 f.Kr.) finns de första fynden efter bofasta människor. Klimatet hade då blivit varmare och boskapsskötseln var en betydande del av försörjningen. Från denna tid härrör de stora rösen som finns på flera höjder runt om i reservatet. Även fynden av skålgropar, så kallade älvkvarnar, är också från bronsåldern. De användes sannolikt som offerplatser.
En av många anslående forntida gravar i Tinnerö ängar. Bronsåldersgrav på Frökärrskullen. Foto: Sören Johansson
De välbevarade lämningarna från järnåldern (500 f.Kr.– 1100 e.Kr.) och då framförallt perioden romersk järnålder (år 0 – 400 e.Kr.) gör att en klar bild av det forntida landskapets markanvändning kan utläsas. Linköpings kommun har låtit arkeolog Gert Franzén, med mångårig erfarenhet av Tinnerös fornlämningsmiljöer, ta fram en markanvändningskarta från denna period. Med den går det att göra egna förhistoriska vandringar i reservatet. Kartan och en rapport om kartans bakgrund finns i listan till höger. Under 2010 har Gert även tagit fram kartor över reservatets större gravfält från perioden. Även dessa finns tillgängliga i högerspalten.
Tinnerös medeltida historia
Vid slutet av 1500-talet bestod Tinnerö by av 5 gårdar. De flesta av gårdarna ägdes av kyrkan. Byn avhystes vid denna tid av kungen, sannolikt Johan III, och användes därefter som ängsmark under Linköpings kungsladugård. I norra delen inrättade hertig Johan 1606 en kunglig djurgård med dovhjort och rådjur. Djurgården var aktiv i ca 100 år. 1703 övertog greve Piper på Sturefors Tinnerö ängar av kungen. Ängsbruket fortsatte sedan i ytterligare drygt 200 år. 1905 genomfördes den sista stora lieslåttern med gårdsfolket från Sturefors.
Den gamla traditionen att bygga östgöta långgärdsgård hålls vid liv i Tinnerö eklandskap. Foto: Sören Johansson
Militärt århundrade
Under 1900-talet har den militära övningsverksamheten dominerat markanvändningen. Övningsverksamheten avslutades 1997. I anslutning till reservatet ligger Garnisonsmuseet. I museet finns mycket av Linköpings garnisons historia bevarat, se vidare i länklistan till höger.
Sammantaget har denna tämligen extensiva markanvändning inneburit att stora delar av områdets forntida lämningar bevarats i samklang med de höga naturvärdena.
Linköpings universitet har i Tindraprojektet under ledning av professor Jan Paul Strid, med ekonomiskt stöd från Westman-Wernerska stiftelsen, gjort en visualisering med fem nedslag i Tinnerös historia. Slutprodukten en cd-rom skiva och en bok, finns att köpa på länsmuseet och Garnisonsmuseet.
Allt sedan kommunen tog över det gamla militära övningsfältet har Föreningen Linköpings Ekopark genomfört lieståtter på Fröberget. Den rödlistade korskovallen har gynnats av den återupptagna slåttern. Foto: Sören Johansson
2003 förvärvades övningsfältet av Linköpings kommun och 2006 inrättades naturreservatet ”Tinnerö eklandskap kultur och natur” för att bevara det forntida odlingslandskapet, skydda det rika växt- och djurlivet samt säkerställa området för det rörliga friluftslivet.