Domkyrkoparken och Hunnebergsgatan

Linköping har varit en stiftsstad och ett biskopssäte sedan omkring år 1100. Gatorna runt Domkyrkoparken har fortfarande en medeltida prägel. Stadskärnan bygger i övrigt på en rutnätsplan från tidigt 1700-tal som på ett intressant sätt bryts mot bevarade medeltida gatusträckningar, till exempel Ågatan, Tanneforsgatan och Badstugatan. Sammantaget utgör området runt Domkyrkan en av de bäst bevarade helhetsmiljöerna i landet av denna typ.

Domkyrkan började byggas runt 1230, men då hade det redan legat två andra kyrkor på platsen. Linköpings slott var ursprungligen en biskopsgård. Till stadens starka katolska prägel hörde också ett flertal gårdar med koppling till kyrkan samt ett franciskaner- eller gråbrödrakloster, grundat under Magnus Ladulås på 1280-talet. Klostret låg troligen i anslutning till Hospitalstorget och stängdes vid reformationen.

Ända fram till 1811 var dagens parkområde stadens begravningsplats, men då anlades en ny kyrkogård och Domkyrkoparken skapades. På 1870-talet gav Christian Kroné parken en utformning som liknar dagens anläggning. I början av 1920-talet gjordes vissa tillägg av dåvarande stadsarkitekten Gustaf Linden, bland annat byggdes murarna mot Ågatan och Apotekaregatan. Ågatan framför Nationernas Hus är ett av stadens vackraste gaturum, med utsikt mot Domkyrkan och parken.

I anslutning till Domkyrkoparken ligger bland annat Biskopsgården, Stadshuset, Gymnastikhuset och Konsistoriehuset. Det gamla Läroverkets gymnastikhus, i tegel och rosa puts, är ritat av Rudolf Ström som också formgav bland annat Schweizeriet och Belvederen i Trädgårdsföreningen. Konsistoriehuset har medeltida källardelar, men fasaden mot Ågatan är ritad av Johan Fredrik Åbom på 1870-talet. Baksidans rotunda invigdes 1928 och innebar att Linköpings stadsbibliotek kunde ha verksamhet i samma byggnad som stifts- och landsbiblioteket.

Förlängningen av Ågatan västerut heter Hunnebergsgatan, som både var en gammal landsväg och en marknadsgata. Längs gatan sträckte sig Linköpings första förortsliknande bebyggelse, med karaktäristiska trähus och gårdar, men även ren kåkbebyggelse. Idag utgör de två gatorna ett av stadens livligaste gång- och cykelstråk.

Slottet med trädgård

 

Linköpings slott anlades ursprungligen som en biskopsgård, vars äldsta delar sträcker sig ända tillbaka till 1100-talet. Det innebär att Slottet är en av Sveriges äldsta bevarade profana byggnader. Reformationen innebar omfattande förändringar för Linköping, bland annat fick biskopen flytta ut från byggnaden, som istället blev ett slott under Kronan. Under Vasatiden, alltså 1500-talet, gjordes omfattande byggarbeten på slottet som då fick en huvudform som liknar dagens anläggning.

Från och med sent 1700-tal var Linköpings slott säte för landshövding och länsstyrelse. Landshövdingen residerar fortfarande på denna historiska grund, medan Länsstyrelsen har flyttat till en byggnad i parkområdets västra del som knappast bör ingå i en arkitekturguide. Den inhägnade parkdelen norr och väster om Slottet ingår i residenset.

I slutet av 1800-talet uppfattades slottet som alltför oregelbundet och en omfattande invändig och utvändig ombyggnad tog fart, efter ritningar av Axel F Nyström. Bland annat gavs den södra fasaden mot Borggården en symmetrisk uppbyggnad med en stor portal. Stilen kan beskrivas som nyrenässans. Fasaderna skalades av på 1930-talet, det vill säga ornament och dekorationer togs bort för att få en mer återhållsam karaktär.

Byggherre: Linköpings stift och svenska staten
Arkitekter: Okända medeltida byggmästare och hantverkare. Ombyggnaden 1886-1888 av Axel F Nyström. Slottsträdgård av bland annat Rudolf Abelin
Byggnadsår: De äldsta delarna från 1100-talet, utvidgat på 1400-talet, ombyggt till nuvarande huvudform i slutet av 1500-talet, en omfattande ombyggnad på 1880-talet

Stadshuset

Det ståtliga stadshuset var från början ett läroverk signerat Johan Fredrik Åbom. Byggnadens nygotiska stil ansågs särskilt väl lämpad till byggnader som skulle uttrycka samhällets makt och kontinuitet. Ironiskt nog blev skolverksamheten trots det inte särskilt långvarig, eftersom byggnaden blev för trång redan efter några decennier. Istället omvandlades läroverket till stadens stadshus genom en invändig ombyggnad efter ritningar av Axel Brunskog.

Stadshuset invigdes 1921 och den gamla aulan har allt sedan dess visat sig vara en lämplig plats för kommunfullmäktiges sammanträden. Lokalerna innehåller flera målningar av den framstående Linköpingsmålaren Johan Krouthén och ett av mötesrummen är också namngivet efter honom.

Stockholmsarkitekten Åbom syntes ofta i gladare sammanhang, eftersom han var expert på teater- och nöjeslokaler. På meritlistan fanns bland annat Stockholmsbyggnaderna Berns Salonger, Hôtel Rydberg och Södra Teatern. Hôtel Rydberg, vid Gustaf Adolfs Torg, revs redan i samband med Första Världskriget, men var ett av förra sekelskiftets stora nöjespalats i Stockholm. Hotellet nämns bland annat i Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och anses vara platsen där den klassiska rätten Biff à la Rydberg introducerades.

Adress: Storgatan 43
Byggherre: Domkapitlet, ombyggnader Linköpings stad
Arkitekter: Johan Fredrik Åbom, ombyggnad av Axel Brunskog
Byggnadsår: 1864, ombyggnad till Stadshus 1910-talet

Domkyrkan

Linköpings största sevärdhet är domkyrkan, som Bonniers Lexikon utnämner till ”ett av Sveriges märkligaste arkitekturmonument”. Förutom att vara vacker så är denna katedral intressant genom sitt byggnadsskick samt synnerligen väl bevarad. Som de flesta av Europas medeltida katedraler byggdes kyrkan under flera sekler, varför ideal och arkitekturstilar hann skifta, men Linköpings domkyrka kan förenklat beskrivas som en gotisk treskeppig hallkyrka med kor, uppförd i kalksten.

De centrala delarna påbörjades på 1240-talet, troligen av gotländska stenhuggare, och avslutades i väster med ingångsportalen i engelsk höggotik runt 1300. Omfattande arbeten genomfördes under hela 1400-talet, främst av hantverkare från Köln, då kyrkan i huvudsak fick sin nuvarande form. Den kände tyske stenhuggaren Adam van Düren färdigställde östkoret cirka 1500. Han var även inblandad i byggnadsarbeten vid Lunds domkyrka, Glimmingehus samt vid Storkyrkan i Gamla Stan.

En lyckad relativt sentida förändring var när ett högre kyrkotorn uppfördes efter ritningar av Helgo Zettervall, det sena 1800-talets store svenske kyrkoarkitekt. Han restaurerade också domkyrkorna i Skara, Lund och Uppsala. Konsten i kyrkan håller påfallande hög klass, till exempel bonaderna från 1930-talet av Märta Afzelius, fönstren av färgat glas samt ”Livets träd” av Carl Gustav Jahnson, Jan Ostwald och Torbjörn Vogt.

Byggherre: Linköpings stift
Arkitekter: Okända medeltida byggmästare och hantverkare. Östkoret med tre kapell påbörjat tidigt 1400-tal av Gierlach av Köln, färdigställt av Adam van Düren, tornet av Helgo Zettervall
Byggnadsår: Huvudsakligen mellan 1230-talet och 1516, östkoret färdigt cirka 1500 och det nuvarande tornet 1886

Apotekaregatan 14

Hörnhuset Apotekaregatan 14 är ett exempel på 1800-talets stadsbebyggelse. Notera tempelgavlarna längst upp på fasaderna, särskilt den elegant utförda mot Domkyrkoparken. Huset ritades av August Nyström som arbetade som konduktör innan han ärvde faderns byggverksamhet. Nyströms firma deltog i de omfattande renoveringarna av Domkyrkan i mitten av 1800-talet.

Gårdens markbeläggning är historiskt intressant. Stenarna är nämligen en rest av gamla Storgatan, alltså den tidigare sträckningen av den landsväg och huvudgata som löpte genom medeltidens Linköping. I samband med att en ny bro över Stångån byggdes i mitten av 1600-talet gavs Storgatan en något sydligare sträckning.

Adress: Apotekaregatan 14
Byggherre: Frimurareorden
Arkitekt: August Nyström
Byggnadsår: 1858

Nationernas Hus

Gamla Folkets Hus, numera Nationernas Hus, stod färdigt 1953, men byggde på ett cirka tio år gammalt förslag, eftersom genomförandet hade dragit ut på tiden. Komplexet är omfattande och innehåller bland annat kontor, samlingssalar och pub- och restaurangdelar.

Huset är intressant som tidstypisk 50-talsarkitektur och som ett samarbete mellan två av Sveriges ledande 1900-talsarkitekter: Sven Markelius och Bengt Lindroos. Markelius var en av funktionalismens främsta förespråkare och väletablerad redan vid Stockholmsutställningen 1930. Lindroos har bland annat formgett Kaknästornet.

När Folkets Hus flyttade ut gav kommunen och Universitet påpassligt huset ett andra liv genom att ordna en central och trivsam samlingsplats för stadens studenter.

Adress: Ågatan 55 och 57
Byggherre: Föreningen Folkets Hus
Arkitekter: Sven Markelius och Bengt Lindroos
Byggnadsår: 1953, Nationernas Hus invigt 1998

Biskopsgården

På 1730-talet behövde stiftets biskopar en egen gård. Den ritades av Carl Gustaf Tessin, sannolikt med assistans av Carl Hårleman, och placerades i direkt anslutning till brukarens arbetsplats. Omkring 1910 gjordes en ombyggnad som utvändigt innebar att fönstren blev smårutiga.

Den mångsidige arkitekten Carl Gustaf Tessin var son till en av Sveriges mest inflytelserika arkitekter genom tiderna, barockmästaren Nicodemus Tessin den yngre. Carl Gustaf var en av grundarna till Hattpartiet och blev en av 1700-talets viktigaste politiker med titlar som riksråd, överstemarskalk och kanslipresident, det sistnämnda lika med statsminister. När får Linköping ett hus ritat av Persson eller Reinfeldt?

Adress: Ågatan 63
Byggherre: Linköpings stift
Arkitekter: Carl Gustaf Tessin, ombyggnad av Torben Grut
Byggnadsår: cirka 1736, ombyggnad cirka 1910

Hunnebergsgatans äldre bebyggelse

I slutet av 1800-talet utgjorde husen längs Hunnebergsgatan en västlig förortsbebyggelse. Finare gårdar, som Komministergården, blandades med ren kåkbebyggelse. I slutet av 1800-talet hade gatan fått allt sämre rykte som en plats med ölkrogar, slum och dåliga sanitära förhållanden. Problemen ledde till att vissa borgare i staden engagerade sig för att på filantropisk grund bygga bra och enkla bostäder ”åt ordentligt och idogt arbetsfolk”.

En hel del av den äldre bebyggelsen är fortfarande bevarad. På Hunnebergsgatan 5-9 kan man till exempel studera tre gårdar med byggnader från 1700- och 1800-talen. Gamla Komministergården från 1797, nummer 10 i hörnet av Östgötagatan, ritades av stiftsbyggmästaren Caspar Seurling. Markska gården (nummer 22) är en köpmansgård från 1860-talet där det funnits en handelsbod. Även nummer 25 och 27 är välbevarade efter insatser av arkitekten Bo Sundberg.

Särskilt intressant är den gamla Tullstugan (nummer 28), troligen från sent 1600-tal, vilket innebär att den är en av stadens äldsta träbyggnader. Den byggdes för att staden skulle kunna ta upp den landtull som krävdes vid denna tid. I stugans sockel kan man ännu se spår efter hålrummet för tullbommen.

Biblioteket

Den stora glasbyggnaden har en särskild plats i Linköpingsbornas hjärtan, eftersom det gamla biblioteket på samma plats förstördes i en eldsvåda 1996. En arkitekttävling utlystes med kort varsel och arkitekten Johan Nyrén vann med förslaget ”Vända sida”. Namnet syftar på att entrén vändes mot Östgötagatan.

Den stora byggnadsvolymen har passats väl in i den känsliga kulturmiljön. Att entrén vändes mot väster har varit lyckat på många sätt, men tyvärr uteslöts möjligheten att ha caféet och dess uteservering mot stadskärnan, Slottet och Domkyrkan. Det gör att caféet har fått en mindre framträdande plats än i många andra nutida svenska kulturbyggnader.

Bibliotekets inre ger ett ljust och luftigt intryck. Från tidningshyllan får man en god överblick av den stora bokhallen och den lätta takkonstruktionen. Ljusringen är specialritad av Karin Nyrén, som stod för inredningen. En fin upplevelse är att sitta och läsa i fåtöljerna framme vid de höga fönstren mot parken.

Byggnaden fungerar främst som stadsbibliotek, men även som stiftsbibliotek och stadsarkiv. Samlingen av östgötalitteratur är omfattande. Vid Medborgarkontoret, till vänster vid entrén, informerar kommunen om sin planering.

Adress: Östgötagatan 5
Byggherre: LKF
Arkitekt: Johan Nyrén, inredning av Karin Nyrén
Byggnadsår: 2000

Seminariet

Snett över gatan från biblioteksentrén ligger Seminariet, i den del av det centrala parkstråket som numera ofta kallas Engelska Parken. Här låg tidigare Kreatursvallen, platsen för en lokal djurmarknad. En del av parken har varit en handelsträdgård, som anlades i samband med att Seminariet byggdes i mitten av 1920-talet.

Stockholmsarkitekten Ture Ryberg vann en tävling med sin tjugotalsklassicistiska byggnad, uppförd i ljusbrun puts kring en inre kalkstensbelagd borggård. Ryberg är en ganska anonym, men ändå typisk, representant för sin tids arkitektkår – stilkänslan och yrkesskickligheten var betydande. Under en period kallades verksamheten för Lärarhögskolan, men år 2000 flyttades den till Universitetsområdet.

Adress: Östgötagatan 12
Byggherre: Skolöverstyrelsen
Arkitekt: Ture Ryberg
Byggnadsår: 1927

Konsistoriegatan

Ett utmärkt exempel på Gustaf Lindens stadsbyggnadskonst finns vid Konsistoriegatan. Linden var både en framsynt stadsplanerare och en socialt medveten arkitekt. Han arbetade för sunda stadsmiljöer, gärna i form av engelskt inspirerad trädgårdsstad, samt radhus och praktiska smålägenheter för de mindre bemedlade.

Den tre våningar höga sammanhållna bebyggelsen, från Östgötagatan 20 till och med Konsistoriegatan 30, innehåller sjuttio stycken lägenheter om ett eller två rum och kök. Den uppfördes av nybildade kommunala AB Smålägenheter. Lägenheterna är ljusa och starkt typiserade av kostnadsskäl. Alla fick en egen odlingslott. Fem år senare byggde bostadsrättsföreningen Solid nummer 30-36.

Adresser: Östgötagatan 20 och Konsistoriegatan 14-30 respektive Konsistoriegatan 32-36.
Byggherrar: AB Smålägenheter respektive Bostadsrättsföreningen Solid
Arkitekt: Stadsplan av Gustaf Linden som också ritat husen
Byggnadsår: 1919-1920 respektive 1925

Hjälpte informationen på den här sidan dig?

Hjälp oss förbättra webbplatsen

Hur skulle den här sidan kunna bli bättre?

Senast uppdaterad den 6 januari 2017