Noelle

Mina första minnen är från när vi bodde på Bahamas. Vi flyttade dit när jag var fem-sex år sådär. Innan dess hade vi bott i USA, i Brasilien och Australien, men jag kommer inte ihåg någonting från det, jag var ju så liten. Och när man är barn tänker man inte så mycket på var man bor, tror jag. Man bara leker och hittar på saker hur det än är.

På Bahamas bodde vi i ett hus med havet runt omkring oss. Det var härligt, utom när det stormade förstås. Lärarna i skolan var ganska stränga, och då var det också tillåtet att slå barnen. Jag klarade mig ganska bra, men en pojke i min klass hade Downs syndrom och han fick ta emot mycket stryk. Det där tänker jag fortfarande på, och blir arg och ledsen.

2003 flyttade vi tillbaka till Sverige och Linköping igen och jag fick börja om i tredje klass för att komma i fas med mina jämnåriga. Jag tyckte att det var lite jobbigt med språket i början. Jag har visserligen alltid pratat svenska med mamma, men med pappa, min bror, i skolan och med kompisar hade jag bara pratat engelska. Det var det jag kände mig säkrast på.

Jag fick snart vänner, men ibland kände jag mig ändå lite exkluderad. Det var inte så att jag var mobbad men det blir på något sätt alltid grupperingar och en slags hierarki mellan tjejer. Jag drogs med i det spelet och jobbade för att klättra i hierarkin och bli populär. Samtidigt blev jag ju en av dem som ignorerade eller exkluderade andra, och det mådde jag inte alls bra av. Jag kan tänka på det ibland och skämmas över hur jag var.

”Jag har alltid tänkt att ju mer man passar in, desto tråkigare blir man.”

När jag skulle börja sjuan ville jag börja om från noll, så jag gick till skolexpeditionen och bad att få gå i en helt annan klass. Men de tyckte att jag skulle försöka ändå, och det är jag glad för nu. Saker och ting vände, grupperingarna ändrades och vi var några tjejer som verkligen blev bästa vänner och är det än idag.

Jag vet inte om det är för att jag har blivit äldre eller att det verkligen har förändrats, men jag upplever att de yngre är mer öppna för olikheter nu. Att man pratar mer om värdet av att vara sig själv, att det är okej att vara olika och att man ska våga framhäva det som är annorlunda. Det är bra. Själv har jag alltid tänkt att ju mer man passar in, desto tråkigare blir man.


Hur var det hemma?

Pappa var borta jättemycket och kom nästan aldrig hem till Sverige mellan sina jobbuppdrag. Till slut blev det så att de skildes, mamma och han. Det var en jättejobbig tid. Mamma mådde inte bra och hon blev bara sämre och sämre. Jag och min bror fick flytta till en stödfamilj och under den perioden hade vi nästan ingen kontakt med våra föräldrar. Det var tufft, men vi hade varandra, vi hade våra vänner och våra stödföräldrar. Susanne som vi bodde hos hade alltid bra och kloka svar på mina frågor. Hon inspirerade mig att tänka på mitt eget välmående, att ta hand mer om mig själv. Jag var nog sådan som tänkte på alla andra i den där jobbiga situationen.

”Det är viktigt att se att det går att ta sig ur en jobbig situation, att det finns en väg ut, och att en relation som kraschat kan bli bra igen.”

Mamma började så småningom må bättre och vi kunde återuppta kontakten. Idag har vi en jättebra relation. Det är av henne jag har lärt mig att aldrig döma folk. Hela den här grejen har lärt mig jättemycket, både om mig själv och om andra. Det är viktigt att se att det går att ta sig ur en jobbig situation, att det finns en väg ut, och att en relation som kraschat kan bli bra igen.

”Jag håller fortfarande på och vänjer mig vid att säga att jag har två bröder.”

Pappa och jag har ganska bra kontakt numera. Han har gift om sig och bor i Peru med sin fru. För ett år sedan föddes min lillebror. Jag håller fortfarande på och vänjer mig vid att säga att jag har två bröder.


Minns du vad du hade för framtidsdrömmar när du var yngre?
Ja, jag skulle bli sångerska eller skådespelerska, eller kanske både och. Jag har alltid hållit på med sång, tagit sånglektioner och verkligen satsat. Jag sjunger fortfarande jättemycket, men bara som hobby. Nu är jag med i en vokalgrupp som heter Soundset som träffas en gång i veckan och repar, och så kör vi gig på beställning.

Skådespelardrömmarna har jag också jobbat på genom åren. Under en period åkte jag flera gånger till Stockholm och gjorde auditions, men det gick sådär. Och jag mådde ganska dåligt över konkurrensen, över själva tävlingsmomentet. Jag vill ju att skådespeleri ska vara kul.

För mig har det varit så att jag har testat en massa olika saker, som gymnastik och att lära mig spela gitarr, men så snart det har börjat bli svårt har jag gett upp liksom. Jag har nog lite dåligt tålamod, vill vara bra på en gång. Jag har inte gett upp musik och teater, men jag vill hålla på med det på mina villkor på fritiden. Det vore kul att någon gång få vara med i en musikal.

Nu utbildar jag mig till lärare årskurs 4–7. Jag vikarierade på en Montessoriskola och inom barnomsorgen efter studenten och kände verkligen att det var det jag ville jobba med, att undervisa barn och unga. Förutom svenska, engelska och matte kommer jag att vara behörig för SO-ämnen. Det är nog det jag är mest peppad inför, att få diskutera samhällsfrågor, värdegrunder och mänskliga rättigheter med eleverna.

Jag har i flera år varit engagerad i Operation Smile, varit med och startat upp ungdomsgrupper och jobbat som volontär. En sommar var jag på Filippinerna som ung journalist för att samla in berättelser. Det är ett sätt att locka givare och att visa att pengarna gör nytta. I höstas engagerade jag mig också i SFI-lektioner för HBTQ-flyktingar. Men ibland åtar jag mig lite för mycket, så jag kände att jag var tvungen att bromsa mitt engagemang lite.


Hur lever du idag?
Jag Idag bor jag i en etta i stan. Jag pluggar för fullt och tar examen om ett och ett halvt år. Förutom plugget ägnar jag mycket tid åt musiken på fritiden, både i kör och i det band som jag sjunger i.

 

Var är du som mest trygg?
Det handlar aldrig om platsen för mig, jag har ju rest så mycket och bott på så många ställen, utan om de personer jag är med. Det är i människor jag har hittat tryggheten när det har hänt jobbiga saker.

Jag tycker också att jag är ganska trygg i mig själv. När jag tänker tillbaka kan jag se att jag har utvecklats. Jag har vågat slänga mig ut i nya situationer och grejer och genom det lärt mig mycket. Även om jag inte alltid lyckats är jag ändå stolt över att jag testat så många olika saker. Sådant vidgar mina vyer och utmanar mitt sätt att se på saker och ting.


Hur ser ditt liv ut om fem år?

Det är oerhört svårt att säga. Något av det mest spännande i livet är att inte veta vad som ska hända och bara göra de man känner för, för tillfället. Om jag får drömma så skulle vilja ha tid och resurser för att engagera mig mer i feminism och flyktingpolitik. Jag skulle också vilja resa runt och hjälpa människor runt om i världen, starta upp barnhem bland annat. Vi får helt enkel se var jag hamnar.

Senast uppdaterad den 13 december 2017