Tommy

Jag var nog ganska stökig i skolan. Var en av de där pojkarna, du vet. Hade kanske inte jättelätt för mig, men jag tror faktiskt att det berodde en del på lärarna. De förstod liksom mångfalden, inte oss få som stack ut.

Men det var en lärare som såg mina behov. Det slutade med att jag kunde räkna bråk snabbare och bättre än någon annan i klassen. Innan dess hade jag inte trott på mitt eget sätt, på mig själv, men han sa åt mig att pröva, att visa hur jag ville lösa uppgifterna. Då gick det hur bra som helst.

”Tänk att vara 16 år igen, ha en skateboard, en tjej, ett par folköl tillhands och inga bekymmer i världen.”

På högstadiet och gymnasiet blev det mycket festande för min del, och tjejer förstås. Det satte väl fart i 14-15-årsåldern. Tänk att vara 16 år igen, ha en skateboard, en tjej, ett par folköl tillhands och inga bekymmer i världen. Just då hade jag velat stanna tiden. En av mina tatueringar är undersidan av den brädan jag hade, som just representerar den tiden.


Hur var det när du växte upp?

Jag växte upp i en normal familj med bra föräldrar, som tog bra hand om mig och min tre år äldre bror. Vi bodde mitt i stan, på Strandgatan och Ådalagatan. När jag var 6-7 år skildes mamma och pappa. Jag var för liten för att fatta, tror jag.

Min bror valde att bo hos vår mamma så då hängde jag med. Men pappa bodde väldigt nära oss, jag kunde se honom från fönstret i mammas lägenhet. En dag sa jag ”Jag ska bo hos farsan, han ska inte behöva bo alldeles ensam. Så från den dagen blev det så.

Min pappa var helt underbar, det fanns inte en människa som inte tyckte om honom. När jag var i tonåren gick jag min egen väg, men man kände ändå att farsan fanns där i bakgrunden. Han sa alltid ”Om du gjort något dumt och klarat dig undan är det bra. Men om du gjort något dumt och blivit påkommen, stå för det!”. Och sedan sa han också ”Se behovet och fyll det”. Det där sista har jag pratat med mina barn om, det gäller liksom allt, jobb, relationer … allt.

Pappa blev bara 54 år. Cancern tog honom. Det gick på tre månader, från att han en dag klev ur bilen, dubbelvikt av smärta, tills han drog täcket över huvudet. Jag, min bror och min mamma var med när han somnade in. Jag satt bredvid och pratade med honom hela resan igenom. Sa till honom att allt kommer bli bra, att vi klarar oss bra, att han inte skulle oroa sig. Han var ganska borta på slutet, men några timmar tidigare hade han försökt sätta sig upp och titta sig omkring, som ett sista försök att säga något. Det var otroligt starkt.

Den kvällen drack jag upp pappas fina tolvåriga Chivas som han hade sparat i typ femton år, och fortsatte sedan länge att trösta mig med sprit och annat. Jag mådde inte alls bra under den tiden, jag rasade i vikt och gick sjukskriven långa perioder.


Vilka egenskaper har du fått från din pappa?
En känslighet för andra, och i vissa situationer en viss förmåga att känna för mycket empati. Jag skulle kunna göra mig av med hälften och ändå ha för mycket av det. Jag bryr mig för mycket, läser av folk och kryper liksom in under skinnet på många. Det har jag till och med förlorat kompisar på grund av, när man kommit för nära vissa saker i deras liv. Ibland tänker jag att jag skulle må bättre av att vara lite mer egoistisk.

Hur har du haft det med relationer? Min första stora kärlek var jag tillsammans med i cirka fyra år. När det tog slut var jag väldigt ledsen och påbörjade då ett ganska destruktivt liv. Jag vill inte gå in på det, men när vi hade klassåterträff femton år senare var det en del folk som sa ”Va? Lever du?”

När jag var runt tjugo träffade jag kärlek nummer två som skulle bli mamma till mitt första barn. Födseln var dramatisk. Fy fan vilken panik! Hjärtljuden gick ner så det blev akut kejsarsnitt. Men allt gick bra till slut. Det var en chockartad glädje.

Fast man var kanske inte helt mogen att bli pappa vid 23 års ålder. Vi separerade ganska snart, och jag träffade en annan kvinna. Jag tog helt enkelt ett steg bakåt i min papparoll. Det var smidigast så. Så jag var väl inte särskilt närvarande under dotterns uppväxt. Men jag tror att hon alltid har vetat att jag funnits för henne om det behövts. Och mamman har gjort ett grymt bra jobb med henne.

Jag och min nya kärlek flyttade ihop i en stor lägenhet i Mjärdevi. 1998 föddes vår son och tre år senare kom dotter nummer två. Strax därefter köpte vi en tomt i Mantorp, byggde ett hus och flyttade ut dit. Det var en bra tid. Jag trivdes med familjelivet, med tryggheten. Jag behövde egentligen inget mer.

Det funkade i många år. Men för två år sedan gick vi skilda vägar. Det har varit otroligt jobbigt och uppslitande, och jag har varit väldigt ledsen över det.

Först bodde min grabb hos mig och dottern hos mamma, men nyligen valde grabben att också han flytta till mamma. Det var inget jag ville styra över, de har fått bestämma själva. Tyvärr har det lett till att vi träffas för lite. Och jag saknar verkligen att ha någon av dem hemma, det är skitjobbigt att inte få höra någon av dem när jag kommer hem, känna doften. Men jag hoppas att de vet att jag är här för dem, och att de kommer till mig sedan, när de vill. Min äldsta dotter och jag har funnit en djupare kontakt nu sedan hon blivit vuxen, det känns jättebra.


Vad har du jobbat med?
Jag utbildade mig till plåtslagare på gymnasiet och jobbade en period med det. Men sedan testade jag lite av varje. Jag har jobbat som vaktmästare, inredare, sanerare, ljudtekniker och som lagerarbetare bland annat. Under några år höll jag också på med ljud, bilstereo, tv och sådant.

”Ibland känns det som om jag levt ett liv man kan göra film av.”

Sedan 1999 jobbar jag inom industrin. Jag började på golvet men satte tidigt upp målet att jobba mig uppåt, vilket jag också har gjort. Det är jag stolt över, att jag som periodvis varit stökig och levt ett destruktivt liv, idag har ett jobb med stort ansvar där jag får åka världen runt och kvalitetsbedöma andras arbeten. Ibland känns det som om jag levt ett liv man kan göra film av.


Vad drömde du om att bli när du var liten?
Det kommer jag inte ihåg, men det var säkert brandman eller stuntman eller något sådant.

Om jag var ekonomiskt oberoende skulle jag jobba med något som ledde till att hjälpa andra människor. Se till att folk får det bättre. Men samtidigt är jag materialist, det vill jag inte sticka under stol med. Vill gärna ha en förbannat snygg lya och gott om pengar.


Är pengar viktigt för dig?
Ja, det måste jag nog säga att det är, tyvärr. För mig betyder det lugn och ro, att inte behöva bekymra sig. Det är trygghet.


Känner du dig trygg idag?
Nej, det kan jag inte säga. Inte än så länge. Ekonomisk trygghet är en sak, känslomässig trygghet en annan. För mig är trygghet också att ha någon som behöver mig, att få känna sig behövd.

Jag söker nog en fröken Perfekt, någon som inte finns. Jag vet vad jag inte vill ha, men sen får vi se vad det är jag vill ha.

I en relation måste det finnas kärlek, men också en slags vinst för båda, och uppskattning. Det sista är nog det allra viktigaste, tror jag. Att visa varandra uppskattning hela tiden. Jag tror inte man behöver så mycket mer.


Vad gör du när du inte jobbar?
Jag tränar en hel del. Och alltid mot ett mål. Just nu är det obsticle courses som är min grej. Jag har motorcykel också, så det blir en del åkande på somrarna.

Och så är jag ute och går mycket på stan. Inte så att jag springer på krogen hela tiden, jag går mest ut för att se om jag träffar på någon jag känner, som jag kan hänga med. Jag har inte så många vänner numera, har gjort mig av med nästan alla på något sätt. Det var många som inte var bra för mig i och för sig. Och jag har varit dålig på att underhålla vänskapen med dem som varit bra. Det blev så när jag bildade familj och sedan har det varit svårt att återuppta det.


Vad är du mest stolt över?
Jag tycker att vi har lyckats väldigt bra med våra barn, att deras mammor och jag har gjort ett bra jobb tillsammans. Min äldsta dotter har vuxit upp och blivit en så fin person och så är hon framgångsrik i det hon gör. Min son och min andra dotter är också underbara personligheter som kommer att utvecklas. Jag skrev till dem alla tre häromdagen att jag är så himla glad och stolt över dem.

Jag är också ganska stolt över mig själv, att jag trots allt jag gått igenom ändå är där jag är, och att jag har lyckats använda de erfarenheterna för att bli starkare.


Vad gör du om fem år?
Jag hoppas att jag då har lyckats spara ihop till en jävligt skön semester tillsammans med min bror. Vi har flera släktingar som har gått bort runt 54 års ålder, min pappa till exempel. Om fem år har vi båda klarat oss förbi den där åldern.

Jag funderar inte särskilt mycket på döden men försöker ändå tänka att ”Live life while you can”. Jag försöker att inte låta den grå vardagen ta över mig. Visst måste de flesta av oss jobba åtta timmar om dagen, men vi har ju faktiskt ganska många timmar därutöver som vi kan göra något av.


Vilka drömmar har du kvar att förverkliga?
Ibland blir jag sugen på att göra något helt annat än det jag gör nu, att flytta någon annanstans. Kanada har dykt upp i mitt huvud på sistone. En annan dröm jag har är att någon gång få vara med i en film. Kanske inte huvudroll direkt, men ändå något mer än statist. Jag har anmält mig till Stage pool och hoppas att jag någon gång får chansen.

”Vem vet, jag kanske hamnar i ett skjul i Thailand och hyr ut surfbrädor!”

Annars drömmer jag om att få landa i en livssituation där jag får lugn och ro och harmoni. Gärna tillsammans med någon, men det behöver inte vara det viktigaste. Vem vet, jag kanske hamnar i ett skjul i Thailand och hyr ut surfbrädor!

Senast uppdaterad den 8 december 2017