Hon är 70 år och jobbar än

16 mars 2020 | Arbete, Förskola & utbildning
Annika Pettersson är 70 år och jobbar fortfarande som lärare. I juni går hon i pension, men kan tänka sig att jobba ännu längre. ”Jag trivs så himla bra. Det har aldrig känts besvärligt att gå till jobbet.”
Lärare Annika Pettersson med gitarr i famnen

"Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval", säger Annika Pettersson.

Namn: Annika Pettersson
Ålder: 71 år
Familj: make och två döttrar
Yrke: lärare
Brinner för: musik

Det mörknar ute och barnen har gått hem för dagen. Lärare tassar omkring i strumpor och inneskor. Bord torkas av i lärarrummet. På Nygårdsskolan går elever från förskolan till och med årskurs tre. Skolan känns ren, ljus och välkomnande.

Annika Pettersson tar emot i sitt klassrum. Borden är placerade i grupper och vi sätter oss vid ett av dem. På ena väggen finns det ett konstverk som eleverna har skapat under temat ”Bondgården”. Annika säger att det är förra årets arbete. Men hon tycker så mycket om det att hon har svårt att ta ner det.


Till sommaren går Annika Petterson i pension, vilket hon har blandade känslor inför.

Innerlighet

Det är med innerlighet Annika talar om barnen, deras arbete, föräldrarna och kollegorna.

– Jag har aldrig ångrat mitt yrkesval. Om jag fick börja om så skulle jag välja samma sak en gång till, säger hon. Och kanske är hon en av dem som passar sällsynt bra för sitt yrke.

Hon fundera lite när jag frågar om hennes bästa egenskaper som lärare. Men så kommer det.

– Jag är tålmodig och jag är sällan sjuk. Jag tycker att jobbet är roligt och jag har bra kontakt med barnens föräldrar. Och så brinner jag för musiken. Jag är inte så väldigt bra, men jag gör så gott jag kan. Jag kompar lite på piano och gitarr.

På en vägg hänger en gitarr och i samma del av rummet står ett piano och en synt. Varje morgon och kväll sjunger Annika med barnen. Musiken finns med varenda dag i olika sammanhang. Hon berättar om treornas luciatåg och öser beröm över eleverna som lussade på flera ställen, bland annat på ett äldreboende och i Skäggetorp centrum.

– Det var så härligt, och det är bra att uppträda. När man uppträder så måste man tänka på att man gör det för någon annan och man gör sitt allra bästa då. Det Annika är sämst på är datorer.

– Det är mitt ständiga bekymmer, min akilleshäl. Får jag bekymmer så ringer jag till någon.

Sörgårdsskolan

Annika har arbetat som lärare sedan 1985. På hösten 1988 flyttade hon från Sörgårdsskolan som också låg i Skäggetorp innan den lades ner och verksamheten flyttades till Nygårdsskolan.

Innan Annika utbildade sig till lärare på Lärarseminariet i Linköping hann hon med en hel del annat. Hon arbetade som dagmamma, på ”lekis”, på sjukhuset, på Valla sjukhus med äldre och med personalrekrytering.

– Jag trivdes bra med att jobba med gamla också, säger hon. Annika arbetar med barn i årskurs 1-3 och hon älskar det. Men att jobba så länge som till 70 år, får man det?

Annika tittar frågande på mig, skrattar lite lågt och svarar.

– Jag vet inte. Jag har inte frågat.

Eftersom hon tycker om sitt arbete kan hon tänka sig att jobba ännu längre. Men hon känner att hon behövs hemma eftersom maken är sjuk. 

– Man måste vara lite realistisk. Man kan bli gaggig och besvärlig. Men visst kan jag tänka mig att jobba lite, men inte som klasslärare då, utan med barn som behöver extra stöd. Allt beror på hur det utvecklas hemma.


Annika kompar ofta på gitarr och piano. Musik är viktigt i hennes undervisning.

Bakgrund

I Annikas klass går 23 barn. Bara tre av dem har sin bakgrund i Sverige. – Men de flesta kan svenska bra och många är födda här. Det hon får jobba extra med är läsförståelse. På frågar om skillnaden i jobbet nu i förhållande till hur det var när hon började som lärare, kommer svaret omedelbart.

– Dokumentation. Det är väldigt mycket dokumentation nu. Men det klart att det har sina fördelar också att kunna se vad man har gjort och hur planerna ser ut framåt, särskilt om det kommer in en ny lärare till klassen.

Instrument

Efter denna termin slutar Annika som klasslärare. Men vad ska hon göra som pensionär?

–Jag ska leta upp en pianolärare och lära mig spela piano. Jag är inte avundsjuk, men när jag ser hur en del bara sätter sig vid ett instrument och spelar så önskar jag att jag hade kunnat samma sak.

Engagemanget i Gammalkils kyrkokör lämnar hon inte. Av sången blir hon både pigg, glad och hungrig.

– När jag börjar låta för darrig så får de väl säga till så kan jag komma dit och koka kaffe i stället. För övrigt så ska dotterns hästar som bor hos henne och maken utfordras varje dag och så behöver huset lite renovering.

– Viktigast för mig är att må bra och ha roligt. Man får inte glömma glädjen. Vissa går till jobbet utan att gilla det. Jag är evigt tacksam att jag inte har känt det så.

Det är med blandade känslor Annika går i pension.

– Ibland kan jag känna att nu ska jag sluta och saker är påbörjade. Jag tänker att nu får jag inte vara med om det, på insidan. Det är lite som att jag tänker; sjutton också att man är så gammal som man är. Men jag har lärt mig att uppskatta det lilla. Jag är hemkär och jag trivs med livet. Jag känner mig glad när jag kommer hem och jag är glad på jobbet.

Text: Eva-Karin Strand Wåtz
Foto: Jeppe Gustafsson