Snart lyser stinsen med sin frånvaro

12 november 2019 | Bygga, bo & miljö
Natten mellan tisdag och onsdag monteras trästinsen på resecentrum ner. Därefter körs han till en verkstad på Torvinge industriområde för att få en välbehövlig renovering.

Skulpturen väger cirka 200-300 kilo och är ungefär sex meter hög, exklusive högerarmen.

Linköpingsstinsen ser medfaren ut. Det fattas en brädlapp här och där, fötterna är halvt borta och högerarmen har blåst av en gång. Skulpturen har lappats och lagats på plats under åren. Den har aldrig blivit ordentligt renoverad, men nu är det dags.

”Värre än det ser ut”

– Hans allmäntillstånd är nog ännu värre än vad det ser ut. Vi har bedömt att 75 procent av brädlapparna som utgör hans yttre behöver bytas för att de är antingen ruttna, spröda eller slut av sol vind och vatten, säger Erik Bjäresten, projektledare på Stadsmiljökontoret.

Stinsen kommer få nya brädlappar av bra kvalitet och därefter ska hela han målas om i originalfärger.

– Vi tror att stinsens skelett är intakt. Men vi ska givetvis kolla det närmare när vi kan göra det i lugn och ro inomhus samtidigt som brädlapparna byts ut, säger Erik Bjäresten.

Skapad av studenter

Stinsen har stått på Linköpings station sedan 1987. Han tillverkades av studenter på slöjdlärarutbildningen, som under många år hade ett av sina säten i Linköping. Ove Nåbo ledde studentgrupperna som gjorde träskulpturer av spillvirke. De flesta skulpturerna kom till vid Linköpings 700-årsjubileum 1987, men en del innan och en del efter.

– Det skapades flera sådana verk, bland annat ett lejon till Mjärdevi och ett sjölejon till badhuset, säger Erik Bjäresten.

Väcker engagemang

Många Linköpingsbor har hört av sig under flera års tid och framfört att stinsen ser skamfilad ut.

– Nu är rätt tid att göra det, medan 99 procent av brädlapparna finns kvar och kan vara mallar till nya brädlappar, säger Erik Bjäresten.

Renoveringen beräknas ta ungefär en månad, så till jul ska stinsen vara tillbaka på sin plats.


En välbehövlig renovering är på gång.

Text och foto: Sofie Berlin