Bibliotekariens klackar slår mot golvet medan vi går mot öronlappsfåtöljerna längst in i lokalen. Det är torsdag förmiddag och än så länge är det lugnt på Linköpings stadsbibliotek. Désirée Mateo Edström, som började sin tjänst i höstas, förvånas fortfarande över den mångkultur av människor som dagligen besöker biblioteket.
– Det är helt otroligt vad många olika typer av människor som kommer hit varje dag. Jag brukar tänka att det skulle bli en spännande realityshow, haha.
Désirées huvuduppdrag på biblioteket är integrationsfrågor. Hon anordnar olika språkaktiviteter för människor som nyligen flyttat till Sverige – något som hon själv har erfarenhet av.
– Jag kommer ursprungligen från den spanska exklaven Melilla som ligger i norra Afrika. Den är för många ganska okänd, särskilt i Sverige. Under mina drygt 20 år här har jag bara träffat tre personer som vetat var Melilla ligger.
Rev biljetten hem
Désirée växte upp med mamma, pappa och sex syskon. Som liten drömde hon om att bli läkare. Att hon senare skulle satsa på en karriär som bibliotekarie – och i ett helt nytt land – fanns inte på kartan. Men saker och ting blir inte alltid som planerat.
– Min pojkvän som jag träffade under gymnasietiden flyttade till Granada för att läsa till bibliotekarie. Eftersom jag var så kär och inte hade några andra planer bestämde jag mig för att flytta med och läsa samma utbildning, säger Désirée.
Åren gick, förhållandet tog slut och likaså utbildningen. Désirée fick snart nys om ett utbildningsstipendium för arbetslösa akademiker. Hon sökte, kom på intervju och blev antagen till en biblioteksutbildning i Holland.
– Jag var 22 år och kastade mig ut. Jag tänkte aldrig på konsekvenserna av vad det innebär att flytta till ett nytt land, men som ung är det lätt att bara leva i nuet.
Det var kärleken till pojkvännen som gjorde att Desirée satsade på bibliotekarieyrket.
I den nya studentkorridoren lärde Désirée känna en kille. Det ena ledde till det andra och snart var de ett förälskat par.
– Vi var så kära. Men året i Holland gick fort och det blev snart dags för oss att flytta hem igen.
Men Désirée rev returbiljetten hem till Spanien och valde istället att följa med pojkvännen till Sverige, och en stad hon aldrig tidigare hade hört talas om; Linköping.
Ett år senare ringde bröllopsklockorna. Samtidigt satsade Désirée helhjärtat på att lära sig det svenska språket.
– Jag läste SFI och senare svenska på gymnasienivå. Jag lyckades även få en praktikplats på Tema-biblioteket på Linköpings universitet. Där fick jag öva mina nya språkkunskaper och började tala mer och mer flytande svenska.
Praktiken ledde till vikariat som så småningom blev en fast anställning. Livet flöt på och 2003 föddes parets dotter Alma.
Köpte nya skor varje vecka
Men tre år senare tog livet en ny vändning. Désirée och maken skilde sig, och plötsligt stod den spanskbrytande bibliotekarien helt ensam med ett litet barn i ett land som hon kände inte var hennes.
– Det var en stor kris för mig. En skilsmässa handlar ju inte bara om att separera från en annan människa; du skiljs från ett helt liv. Jag hade inga egna vänner här och kände mig plötsligt väldigt ensam och utanför.
Hade det inte varit för dottern hade Désirée troligtvis flyttat hem till Melilla igen, men som mamma ansåg hon att det bästa för dottern var att stanna kvar i Sverige.
Désirée bet ihop och kämpade på. Istället tröstade hon sig med att köpa skor.
– Jag har alltid varit helt galen i skor, eller snarare högklackat. Det började redan när jag var runt fyra år. Min faster ägde tre skoaffärer och varje vecka lyckades jag tjata på mamma att köpa nya skor till mig. Jag var yngst i syskonskaran och dessutom en sladdis, så jag var ganska bortskämd, skrattar Désirée.
Desirée byter skor flera gånger om dagen.
Intresset för skor fortsatte – likaså inköpen. I jobbiga perioder blev skorna en tröst. Då kunde hon köpa två till tre par i veckan.
– Men nu har jag blivit bättre. Jag tänker på hållbarheten. Tyvärr har jag ganska stora fötter så det är svårt att hitta något på second hand.
Hur många högklackade skor som finns hemma i garderoben kan Désirée omöjligt svara på, men hon garanterar att det är över hundra par. En del använder hon som prydnad i bokhyllor och fönsterbrädor. Dessutom har hon en skohylla på kontoret som just nu består av ungefär tio par.
– Jag går alltid i högklackat, i alla fall på jobbet. För att inte få ont i fötterna byter jag skor ungefär tre gånger om dagen. Dessutom är jag noga med att skorna ska sitta ordentligt på foten. Det är mina bästa knep för den som vill lära sig att gå i högklackat. Sedan är det ju så klart en vanesak, säger Désirée.
För henne är det viktigt att vara mån om sitt utseende.
– Högklackat är makt. Du får snyggare hållning, bättre utstrålning och känner dig mer självsäker. Jag gillar att leka, och att få klä upp mig i olika stilar är en lek för mig.
Modeutställning på biblioteket
Under sommaren kommer Désirée tillsammans med en annan modeintresserad kollega att ställa ut sina skor, hattar och handskar. Utställningen heter ”Från topp till tå” och visas i stadsbiblioteket. Här får besökaren även ta del av litteratur om skor och mode.
– Jag är så trött på den stereotypa bild som finns av ”kulturtanter” och den stela, färglösa ”biblioteksuniformen”. Bara för att vi brinner för böcker och litteratur, betyder det inte att vi inte är måna om våra utseenden. Det är något som jag verkligen försöker bevisa med min klädstil. Därför vill jag pusha lite extra för den här utställningen, även om den främst handlar om mode i största allmänhet.
Bytte jobb efter 21 år
Efter tio år som ensamstående träffade Désirée hösten 2017 återigen kärleken. Sommaren därpå gifte de sig i Linköpings stadshus. Livet fick en ny vändning och Désirée sprudlade av energi – något som också ledde till att hon vågade kasta sig ut i det okända igen, precis som när hon var 22 år och flyttade till Sverige.
– Jag hade varit på universitetsbiblioteket i 21 år och kände att det var dags för något nytt. Jag såg annonsen som bibliotekarie i kommunen och kände direkt att det var en tjänst som skulle passa mig. Jag sökte jobbet och här sitter jag nu.
Desirée började jobba på Linköpings stadsbibliotek hösten 2018 efter 21 år på universitetsbiblioteket.
Dagligen träffar Désirée människor som flytt krig, våld och andra orättvisor, och som nu kommit till ett helt nytt land.
– Många av människorna vet inte ens vad ett bibliotek är. De flesta tror att de måste betala för böckerna och blir så förvånade när jag säger att man får låna dem helt gratis.
I biblioteket har Désirée ordnat en hylla med litteratur för den som är ny i Sverige och vill läsa sig mer om landet. En gång i veckan håller hon i sagostunder för barn på spanska, anordnar språkcafé och har en bokcirkel på lättläst svenska för kvinnor.
– Jag känner mig privilegierad som får träffa så många människor varje dag och höra på deras livsöden. En del har hemska historier att berätta. Det är tillfredsställande att kunna hjälpa dem, även om min insats bara är ett litet sandkorn i deras liv.
Text: Emmilie Engström
Foto: Jeppe Gustafsson
