– Barn behöver få utveckla ett intresse för teknik, för att förstå sin omvärld, säger förskollärare Lotta Svenstedt Friberg.
Framför barnen står två hinkar med pingisbollar i och rör i olika längder. Uppdraget är att få bollarna från ena hinken till den andra, utan att flytta hinkarna. Ett rör är för kort, konstaterar barnen.
– Vad ska vi göra då? frågar Lotta.
Barnen hjälps åt att sätta ihop rören och Vilma, tre år, stoppar in en pingisboll i röret.
– Rullar bollen långt? frågar Lotta.
– Nej, vi måste luta den! säger Vilma och lyfter upp ena änden av röret.
Stor betoning på förskoleteknik ligger på förståelse för artefakter och vardagsteknik, det som finns omkring barnen.
– Hur fungerar lampor och elektricitet? Hur får vi vatten i kranen? Hur fungerar ljus och skuggor? Och inte minst; hur möter och fångar vi pedagoger upp barnens nyfikenhet och drar det till ett lärande? säger Lotta.
"Förskoleteknik handlar till stor del om pedagogernas förhållningssätt. Var uppmärksam och främja nyfikenhet", säger Lotta Svenstedt Friberg.
Hur världen fungerar
Till sin hjälp har pedagogerna NTA-lådor. Just denna uppgift kallas för ”lutande planet”.
– Teknik är så oerhört brett. Det är lätt att tro att det handlar om skärmar och allt digitalt. Men teknik handlar ju om att lära sig om hur världen fungerar. Vi behöver fånga upp barnens nyfikenhet och intresse och att lära sig tänka själva, säger Lotta.
Hon menar att barn behöver få testa, klämma och känna för att förstå.
– De kan inte lära sig om de inte själva får prova. Jag har blivit en mer tillåtande pedagog med åren.
Att utforska teknik på egen hand är ett bra sätt för barn att lära sig hur saker och ting hänger ihop.
Läroplanen uppmuntrar interaktion, få barnen att skapa hypoteser och fundera själva.
– I skolan kommer de inte att bedömas efter resultat så mycket som efter hur de kom fram till resultatet. Därför är det viktigt att från tidig ålder öva dem i att tänka själva, genom öppna frågor, säger Lotta.
I samtalen leds barnen genom öppna frågor om hur, varför och ”oj, vad händer nu?”
– På så vis får vi även in språk, matematik och olika slags begrepp.
Utmaningar i olika rum
I en del av förskolan finns det som kallas ”restaurangen”, med olika flaskor och burkar på ett bord.
– Barnen får lära sig olika sätt att öppna lock och korkar. Det är också teknik!
I ett annat rum projiceras en video som visar ett vattenhål i Namibia i realtid på väggen, där man kan få se vattenbufflar och lejon dricka.
Benjamin stoppar in en bil och tittar in i röret för att se vart den tog vägen. Den svaga lutningen får bilen att kana sakta, sakta.
– Om jag står på tå då, vad händer då?
– Ja, du får testa! säger Lotta.
Hon menar att vuxna har en tendens att lösa saker åt barnen, istället för att fråga dem om en lösning och guida dem till en lösning.
– Problem är inte ett hinder utan en möjlighet att komma fram till en lösning. Vi ska ju hjälpa barnen att utveckla förmågan att vara nyfikna och sugna på att upptäcka och att forska tillsammans med dem.
Sparar fruktkärnor
Varje gång barnen äter frukt sparar de kärnor som de sedan planterar, som ett svar på frågan vart mat kommer från. Barnen fick välja om de skulle sätta blomfrön eller busfrön. Ett enkelt val.
Varje dag mäter barnen sina ”busfrön” tillsammans med förskollärare Charlotte Jansson, och får på så sätt fram en statistik.
– Vi mäter våra plantor varje dag. Det är viktigt att man använder rätt matematiska begrepp, såsom ”statistik” och ”centimeter”. Även om barnen inte använder de orden själva nu, kommer de att känna igen dem när de börjar skolan, säger Charlotte Jansson, förskollärare som är ansvarig för plantorna.
– Titta! Våra busfrön har fått blad nu! Men vad har hänt med bananfröna? säger Benjamin.
– Det är superroligt att höra barnens tankar och resonemang. Det är många frågor, men vi kan inte och ska inte svara på allt. Då blir de inte nyfikna. Och det är mitt jobb att skapa kreativa och nyfikna barn. Att hjälpa dem ha roligt! säger Lotta Svenstedt Friberg.
Text och foto: Zandra Erikshed
