Ända sedan 1800-talet har vi svenskar dikat ur våtmarker, både i skogen och i slättlandskapet, för att få mer jordbruksmark och ökad skogsproduktion. Ett gott skäl, men uttorkade våtmarker som bildat torv kan få oanade konsekvenser.
– Torvmark består av döda växter som lagrats över lång tid. Så länge marken är blöt och syrefattig bryts material inte ner utan binder istället kol i marken. Men så fort marken dräneras och vattnet försvinner bryts torven ner och bildar koldioxid som släpps ut i atmosfären. Koldioxidutsläppen från dränerad våtmark motsvarar ungefär 20 procent av Sveriges totala utsläpp. Det är mer än vad all biltrafik i Sverige släpper ut på ett år, berättar Anders Jörneskog, kommunekolog, Linköpings kommun.
Minskar risken för översvämningar
I Linköpings kommun är koldioxidutsläpp från dränerade torvmarker inget stort problem för jordmånen domineras av lera och morän. Våtmarkerna är dock viktiga av andra skäl och ur ett globalt perspektiv.
– När värmeböljor blir vanligare bidrar våtmarkerna till ett bättre mikroklimat. Allt blir inte lika varmt och torrt. En varm dag kan det vara tio grader kallare vid Rosenkällasjön i Tinnerö eklandskap än på Stora Torget i centrum. Dessutom fungerar de som naturliga brandgator, minskar risken för skogsbrand och dämpar översvämningsrisken för hus, infrastruktur och åkermark vid kraftigt regn, säger Anders.
Naturligt reningsverk
Att våtmarkerna myllrar av liv och är bland de artrikaste miljöerna i Sverige är också viktigt. Många utrotningshotade växter och djur är beroende av miljön för sin överlevnad på lång sikt. Ett lokalt exempel är svarthakedoppingen som numera bor i Ekängssjön i Tinnerö.
Svarthakedoppingen gnäggar som en häst och trivs i Linköping. Foto: Jan Gustafsson
Fågeln är kolsvart, har ett knallrött öga, orange toft på huvudet och gnäggar som en häst under häckningstiden i april och maj. Innan Linköpings kommun restaurerade området sågs den inte så ofta. Nu häckar tjugo par regelbundet i området.
Våtmarkerna har också en central roll som naturliga reningsverk i landskapet.
– När odlingsmarkerna ökar blir övergödningen i sjöar, vattendrag och hav också större. I våtmarker rinner vattnet inte igenom så fort utan filtreras i flera månader. Då hinner partiklarna sjunka till botten och stora mängder kväve och fosfor försvinner från vattnet innan det rinner vidare till andra sjöar och kusten, berättar Anders.
Bra för folkhälsan
Då fördelarna med våtmarker är många vill både EU och regeringen att fler restaureras. Problemet är att många konkurrerar om marken och att markägarna inte är så intresserade då ersättningen är låg.
– Att Linköpings kommun kunnat återställa så stora och många våtmarker beror på att vi äger marken själva. För oss har det varit viktigt att göra eftersom det är ett enkelt och kostnadseffektivt sätt att minska klimatpåverkan och gynna den biologiska mångfalden.
Folkhälsoaspekten ska inte heller glömmas bort. Sedan Linköpings garnison lades ner och kommunfullmäktige tog beslut om att bilda naturreservatet Tinnerö eklandskap, har friluftslivet i området förändrats drastiskt.
– Tidigare användes inte stora delar av Tinnerö, man promenerade mest i eklandskapet. Nu när stora områden förvandlats från granplantering och träskmark till böljande landskap med inbjudande grillplatser och fågeltorn, besöker 200 000 Linköpingsbor Tinnerö varje år och många gånger är våtmarkerna i framför allt Rosenkälla och Ekängsdalen målet. För folkhälsan är det viktigt med fina naturområden nära tätorten som bjuder in till friluftsliv. De flesta människor mår bra av att röra på sig och få frisk luft, avslutar Anders.
Text: Elisabeth Askefalk
