Efterforskning fosterbarn och adoptioner

Söker du efter en person som varit fosterbarn eller blivit adopterad. Uppgifter kring detta hittar man i olika arkiv beroende när i tiden detta har skett.
I allmänhet råder det 70 års sekretess på denna typ av uppgifter. Men är du adopterad har du från din 18-årsdag rätt att få veta namnet på dina biologiska föräldrar.

Före 1903 saknades bestämmelser om kontroll över fosterbarn. Fosterbarns förhållande till fosterföräldrar reglerades genom vissa bestämmelser i legostadgan av den 23 november 1833. Där stadgades bl.a. att ”den, som upptager fattigt fader- och moderlöst barn och drager behörig försorg om dess föda, kläder och uppfostran, skall över det barn hava samma tillsyn och rätt”, som över barn som vistas i deras hus och inte fyllt 21 år. De som mottagit barn av fattiga föräldrar ”till uppfostran, födande och klädande emot vissa års tjänst” iklädde sig föräldrars rätt mot barnen. Sådana barn fick enligt legostadgan inte ta tjänst hos någon annan om föräldrarna ville ha dem i sin tjänst. Om föräldrarna inte hade behov av barnens tjänst, hade de rätt att bestämma var de skulle arbeta och barnen kunde inte lämna den tjänsten utan föräldrarnas medgivande innan de fyllt 21 år.

Liknande bestämmelser gällde för näringsidkare som i tjänst eller arbete upptagit fattigt barn som saknade målsman (förordningen den 18 juni 1864 angående utvidgad näringsfrihet). Fosterföräldraskapet varade fram till dess att barnet uppnått myndighetsåldern. Barnet fick inte samma sociala ställning som fosterföräldrarna, utan ansågs vara deras tjänare och hade heller ingen arvsrätt efter dessa.

Upptagandet av fosterbarn skedde mot ersättning (fosterlega). Fosterlegan betalades antingen av barnets föräldrar eller av en förälder om det gällde utomäktenskapliga barn eller barn till änklingar/änkor. Hade ingen av dem råd att betala fick församlingens fattigvård ta över ansvaret. Eftersom även fattigvården (sköttes före 1863 av sockenstämmorna på landet) hade små resurser, ackorderades barnen ut till de personer som begärde lägst ersättning.

1 januari 1903 trädde lagen om fosterbarns vård i kraft (1902:63, s. 1). Lagen rörde barn som mot ersättning fostrades hos andra än sina föräldrar, styvföräldrar, far- eller morföräldrar eller laga förmyndare och som inte fyllt 7 år. Hälsovårdnämnd eller, där sådan inte fanns, kommunalnämnd, skulle utgöra fosterbarnsnämnd. De skulle ”ägna särskild omsorg åt fosterbarn till skydd för deras hälsa och liv; och åligger nämnden att för detta ändamål dels tillse at icke fosterbarnsvård utövas av personer eller på ställen, som äro olämpliga därför, dels ock övervaka fosterbarnens behandling”.

Även om den var ett framsteg mot tidigare förhållande, så fick lagstiftningen kritik för att alltför många barn lämnades utan skydd. Centralförbundet för socialt arbete lyckades genom egen utredningsverksamhet 1908 i riksdagen driva igenom kompletteringar av 1907 års fattigvårdslagstiftningskommitté som syftade till revidering av fosterbarnskontrollen. Under 1910-talet arbetade riksdagen med alla frågor rörande barn utom äktenskap, fosterbarn, sedligt försummade barn etc.

Samtidigt med fosterbarnslagen antogs en lag (13 juni 1902) angående uppfostran åt vanartade och i sedligt avseende försummade barn, enligt vilken det inom varje skoldistrikt (d.v.s. församling) skulle tillsättas en barnavårdsnämnd.

Resultatet av 1910- och det 1920-talets utredningsarbete rörande fattigvård och sociala förhållanden blev en rad lagar som beslutades av riksdagen 1924. Redan 1917 trädde lagar om barn utom äktenskap och om adoptioner i kraft. Enligt den första av dessa (lag 1917:376 om barn utom äktenskap), skulle en barnavårdsman utses för varje utomäktenskapligt barn. Kvinna som väntade barn utom äktenskap borde senast tre månader före nedkomsten anmäla sitt tillstånd för ledamot av barnavårdsnämnden i den församling där hon bodde. Det var alltså de 1903 inrättade kyrkliga barnavårdsnämnderna som hade hand om frågorna kring de utomäktenskapliga barnen. I 1924 års lag om samhällets barnavård samlades alla  bestämmelser om utomäktenskapliga barn och fosterbarn. Enligt lagen (1924:361) skulle varje kommun tillsätta en barnavårdsnämnd före den 1 augusti 1925. Lagen skulle tillämpas på barn födda fr.o.m. 1 januari 1919 och träda i kraft 1 januari 1926. På så sätt flyttades barnavårdsfrågorna över från kyrklig till borgerlig kommun. Fosterbarnen förtecknades i särskilda liggare. Barn under 16 år men födda före 1919 som vistades hos andra än föräldrarna eller särskilt tillsatt förmyndare skulle, om ”särskilda omständigheter” förelåg, tills vidare anses som fosterbarn.

De barn som var föremål för barnavårdsnämndens verksamhet registrerades i liggare och för varje barn upprättade barnavårdsmannen en akt. Om ett barn flyttade till en annan kommun där det blev kyrkobokfört, översändes fram till början av 1960-talet barnavårdsmannaakterna med tillhörande handlingar till den barnavårdsnämnd som övertog tillsynen.

De barnavårdsnämnder som tillsattes i skoldistrikten (församlingarna) på landet hade ofta en mindre väl organiserad arkivbildning, varför handlingar från tiden före 1926 kan vara svåra att hitta. Även i de borgerligt kommunala barnavårdsnämnderna på landet finns luckor i arkiven för perioden 1926-1951.

Under 1700- och 1800-talen förekom i adliga släkter att Kungl. Maj:t under benämningen adoption tillät någon med en introducerad adlig ätt besläktad person att uppta ättens namn, nummer och vapen. Denna sorts adoptioner saknade den verkan som den egentliga adoptionen innebär. Inte heller exempelvis Carl XIII:s så kallade adoption av den valde tronföljaren Jean Baptiste Bernadotte 1810 utgjorde en egentlig adoption.

Adoption i egentlig mening infördes genom lagen om adoption (1917:378). Med lagen infördes s.k. svag adoption, vilket innebar att medan adoptanten skulle ha samma vårdnad och makt över barnet som dess biologiska förälder. Men man behöll en viss rättslig anknytning mellan adoptivbarnet och dess biologiska släkt. Barnet hade t.ex. arvsrätt efter sina biologiska föräldrar. Det fanns också möjlighet att häva adoptionen. Bakgrunden till adoptionslagens införande var behovet att skapa trygga uppväxtmiljöer för fosterbarn och barn utom äktenskap. Adoptionsbestämmelserna överfördes 1949 till den då införda föräldrabalken.

Från 1959 tillämpas i Sverige stark adoption, vilken innebär att barnet efter adoptionen anses vara adoptantens barn i alla avseenden; de juridiska banden mellan adoptivbarnet och dess biologiska släkt bryts. 1970 avskaffades möjligheten att häva en adoption. Något förbud mot sociala kontakter mellan adoptivbarnet och dess biologiska föräldrar finns dock inte.

Alla inhemska adoptioner av minderåriga genomförs numera med stöd av socialtjänsten, som har att bedöma om adoptionen är förenlig med barnets bästa. Före 1971 handlades ärendena om inrikes adoptioner av barnavårdsnämnderna, vilka hade att utreda ärendena och yttra sig till domstolarna om lämpligheten av adoptionen. Det formella beslutet fattas i tingsrätten, som skall pröva om det är lämpligt att adoptionen äger rum.

Ekonomisk ersättning mellan adoptanterna och de biologiska föräldrarna är förbjuden.

Fosterbarn

A. Före 1903
a. Linköpings stads fattigvårdsstyrelse
b. Landskommunernas kommunalnämnder

B. 1903-1925
a. Linköpings stads fattigvårdsstyrelse
b. Linköpings stads fosterbarnsnämnd
c. Linköpings skoldistrikts barnavårdsnämnd
d. Landskommunernas kommunalnämnder (fr.o.m. 1919 fattigvårdsstyrelser)

C. Tiden 1926-1970
a. Linköpings stads barnavårdsnämnd
b. Landskommunernas barnavårdsnämnder

D. Tiden fr.o.m. 1971
a. Linköpings kommuns socialnämnd

Adoptioner

B. 1903-1925
a. Linköpings stads fattigvårdsstyrelse
b. Linköpings stads fosterbarnsnämnd

C. Tiden 1926-1970
a. Linköpings stads barnavårdsnämnd
b. Landskommunernas barnavårdsnämnder

D. Tiden fr.o.m. 1971
a. Linköpings kommuns socialnämnd

von Koch, Ragnar, Samhällets barnavård. 1. upplagan, Sthlm 1925, samt efterföljande upplagor 

Reuterswärd, Elisabeth, Fader okänd. Sveriges släktforskarförbunds handbok nr 2. 2. uppl., Solna 2016 

Sandberg, Siv, ”Fattigvård”, i Linköpings historia. Del 4, Linköping 1978, s. 293-299 

Sundberg, Emil, Lagstiftningen om barnavård. De nya lagarna om vården af fosterbarn, uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade barn samt behandlingen af minderåriga förbrytare, med förklarande anmärkningar. Sthlm 1903 

Walin, Gösta, Föräldrabalken. Sthlm 1952

Westberg, Ebba, Samhällets barnavård. Sthlm 1906

Hjälpte informationen på den här sidan dig?

Hjälp oss förbättra webbplatsen

Hur skulle den här sidan kunna bli bättre?

Senast uppdaterad den 26 oktober 2018