Det som inte blev

Ibland blir inte allting som man tänkt sig. Byggplaner förändras och hamnar kanske inte ens på den plats som först var planerad. Flera byggprojekt föregicks även av arkitekttävlingar om bästa idé och hur såg då idéerna ut från de som inte vann. Vi lyfter här fram sju platser med skisser på det som inte blev.

Berzelii park


Skiss av förslag till Berzeliipark ritad av Axel Brunskog samt en bild på hur det ser ut idag. Bilder: Linköpings stadsarkiv

Förslaget vi visar är ganska mycket mer storartat än hur den sen verkligen blev. Parken var ändå betydligt mer praktfull tidigt förra seklet än den ter sig år 2019. Att vara där nu känns lite som att man är på en bortglömd hundrastgård.

Parken har sin placering strax bredvid Katedralskolan. Här har Axel Brunskog varit arkitekt och den invigdes tidigt 1900-tal. Statyn som står mitt i parken och som kastar snöboll kallas Linköpingsdjäknen och är en hyllning till den forna eleven Olaus Magnus, som levde på 1500-talet. Statyn är skapad 1963 av bildhuggaren Ivar Lindekrantz.

Folkungamonumentet på yttre borggården


Skiss av Folkungamonumentet på yttre borggården ritad av Ragnar Östberg samt en bild på platsen idag. Bilder: Linköpings stadsarkiv

Borggården i Linköping för en ganska stillsam tillvaro och är knappast en plats man stämmer träff på. Men det kunde faktiskt ha varit här vi träffats vid ett helt annat slags Folkungamonument än det vi är vana vid på Stora torget.

Hade Ragnar Östberg vunnit den pristävling som utlysts 1924 för att pryda Linköping med ett Folkungamonument så hade stadens centrala delar fått ett annat uttryck. Förutsättningarna för tävlingen var att gestalta något ur Verner von Heidenstams Folkungasaga och antingen placera förslaget på Stora torget eller på Borggården. Ett fyrtiotal bidrag skickades in och till slut stod det mellan Ragnar Östbergs förslag på Borggården eller Carl Milles förslag på Stora torget.

Östberg, som är densamme som redan då gjort sig känd som arkitekten bakom Stockholms stadshus, hade tänkt sig ett monument på Borggårdens högsta punkt. Han ville uppföra en kolonn i granit och kolmårdssten, stående i övergången mellan Folkungarnas bygder och själva staden. Kolonnen skulle bestå av en figurgrupp med ”Folkungarna tillhopa” med Folke Filbyter innerst.
Östberg såg dessutom gärna att man i samband med uppförandet av monumentet även ingränsade Borggården med en låg mur och en portal för att skapa en helhet och i någon mån motivera begreppet ”Borggården”.


Det vinnande förslaget "Saga och forntid" av Carl Milles. Bild: Linköpings stadsarkiv

En oenig priskommitté kom till slut överens om att Milles förslag ”Saga och forntid” ändå bäst motsvarade ursprungsidén och dessutom gav förutsättningar att omdana torget till något storslaget. Flera kommittémedlemmar hade emellertid invändningar mot Milles vågade formgivning och ville att statyn skulle få en ”mindre grotesk form”. Milles fick ändå sin vilja igenom och numera är Folkungabrunnen en självklar symbol och del av Linköping.


Tänkt plats för ett Atterbomsmonument. Bild: Linköpings stadsarkiv

Tilläggas ska att i slutet av Milles ursprungsansökan föreslogs ett Atterbomsmonument på andra sidan Storgatan, mittemot Folkungabrunnen. Ett monument innehållande allehanda allegoriska nakna figurer som en kontrast mot den tunga brunnen. Av det blev det emellertid inget.

Katedralskolan


Skiss av Katedralskolan ritad av Axel Brunskog Bild: Linköpings stadsarkiv


Katedralskolans utseende idag. Bild: Linköpings stadsarkiv

Katedralskolan grundades 1627 och är en av Sveriges äldsta gymnasieskolor. Den har varit placerad på lite olika platser i staden innan den fick sin nuvarande position. Bland annat är kommunens Stadshus en av de byggnader skolan huserat i. Katedralskolan hette då den nybyggdes 1914-1915 Högre Allmänna Läroverket i Linköping.

Skolbyggnaden känns ståtligare nu som den ser ut idag än det här förslaget som vi visar. Just den här ritningen påminner lite om Folkungaskolan som uppfördes 1914. Katedralskolan och även Folkungaskolan ritades av arkitekten Axel Brunskog. Katedralskolan invigdes oktober 1915. Byggmästaren var Anders Ohlsson. Skolan har som motto: Tradition och utveckling.

Några nu levande kända personer från skolan är Louise Hoffsten, Mons Kallentoft, Lars Winnerbäck och Birgitta Ohlsson.

Konserthuset i Trädgårdsföreningen


Modell över tänkt Konserthus i Trädgårdsföreningen och en bild på hur platsen ser ut idag. Bilder: Linköpings stadsarkiv

Att bygga ett konserthus tog några år, men att fatta beslutet om var det skulle byggas tog desto längre tid. Redan 1959 väcktes en motion kring uppförande av ett konserthus i staden och en kommitté tillsattes för att utreda förutsättningarna. Åtta år senare hade den arbetat klart och en tomtkommitté tillsattes. Tomtkommittén lade fram sitt förslag 1968 om att ett konserthus skulle byggas på parkeringen norr om Norra Linnéskolan (där Kunskapsgallerian idag ligger). 1970 tillsattes ytterligare en kommitté som efter fyra år lade fram ett förslag där den även kunde tänka sig en placering där plantskolan hade sin verksamhet i Trädgårdsföreningen. Två av ledamöterna reserverade sig och förordade en placering i Folkets park.

Planen var att bygga en konsertsal med plats för 1.200 åskådare samt lokaler för musikskolans verksamhet. 1974 fattade kommunfullmäktige beslut om att en pristävling skulle utlysas och att den centrala byggnadskommittén skulle leda detta arbete. Kommunfullmäktige beslutade att konserthuset skulle byggas vid plantskolan, men kom att ändra sig till att den borde placeras i den norra delen där det låg en restaurang. Reaktionerna från allmänheten lät inte vänta på sig och ”Opinionsgruppen mot Trädgår’ns rivning” gjorde försök att få politikerna att ändra på beslutet. Det vinnande förslaget var ”Aulin” ritad av White-arkitekten Armand Björkman. I hans förslag tog man även hänsyn till att restaurangbyggnaden bevarades. Men natten till den 14 april 1977 ändrades dock förutsättningarna då den gamla Trädgår’n brann ned till grunden. White arkitektbyrå fick uppdraget att arbeta vidare på sitt förslag och modellen är framtagen under den processen.

”Aulin”-förslaget lades efter en tid till handlingarna och en ny konserthusstrid drabbade staden, men det är en annan historia. Ett förslag var att inrätta ett konserthus i berget i Trädgårdsföreningen. 1987 kunde äntligen konsertsalen invigas – nästan 30 år efter att konserthusmotionen skrevs.

 
Bild på Konserthuset som det ser idag. Bild: Linköpings stadsarkiv

Museum

 
Den vänstra skissen är ritad av Sten Westholm. Den högra skissen är det bidrag som Ahrbom och Zimdahl lämnade in som det vinnande förslaget "I det blå" till nytt museum. Bilder: Linköping stadsarkiv respektive AkrDes samlingar

En riktig långbänk var beslutet att ett museum i Linköping skulle byggas. Redan 1900 började diskussionerna i stadsfullmäktige och tog riktig fart 1928 när drätselkammaren tillsatte en utredningskommitté. Den lade fram tre tomter som förslag: Vasatorget, Kungsträdgården och Trädgårdsföreningen. Förslaget om Vasatorget var det ekonomiskt mest fördelaktiga och hade dessutom ingen byggnad som stod i vägen. Stadsarkitekten Olof Lundgren hade tidigare i ett PM skrivit att den tomten borde reserveras för ännu viktigare ändamål, som t.ex. stadshus. Även Lundgren ritade ett antal förslag på en museibyggnad i samband med att utredningskommittén tillsattes.

Den nytillträdde stadsarkitekten Sten Westholm ritade 1931-1932 flera andra förslag på en museibyggnad. Förslagen var inte bara Vasatorget utan även i kvarteret Ambrosia (där Hagdahls center ligger idag) och på Ålebrunnslyckorna (parken bredvid Länsstyrelsen). På några skisser har han ritat in museet tillsammans med landsarkivet, som Riksdagen beslutat skulle flytta från Vadstena. På ett förslag har han ritat ett gemensamt museum och konserthus.

1935 kunde man äntligen annonsera ut en arkitekttävling för Linköpings stads museums och Östergötlands museums samlingar. 53 förslag kom in. Det vinnande bidraget var ”I det blå” av de unga arkitekterna Helge Zimdahl och Nils Ahrbom. Den 21 juni 1939 invigdes museet med efterföljande middag på Frimis. Hur det nya museet mottogs av linköpingsborna är en annan historia!


Framför dagens Östergötlands museum. Bild: Linköpings stadsarkiv

Rådhuset vid Stora torget


Förslag på nytt stads- och rådhus på Stora torget 1948 och som platsen ser ut idag. Längre bort i bilden ser man det nämndhuset som sedan byggdes på 1960-talet. Bilder: Linköpings stadsarkiv

Lokalen för Linköpings styre har länge varit placerad på Stora torget. På 1400-talet byggdes ett rådhus mitt på torget, men i den stora stadsbranden år 1700 brann denna ned. Idag anar vi var huset låg med kullerstenar, där murarna en gång stått, i stenläggningen framför Stora hotellet. Man fick söka tillfälliga lokaler, men efter drygt 100 år kunde man flytta in i rådhuset vid torgets södra sida.

1945 var dock huset för litet och man började titta på möjligheter till expansion. Kring det befintliga huset fanns det ingen möjlighet, utan man blickade mot torgets norra ände. Några av tomterna i kvarteret Basfiolen köptes in och andra tomter i samma kvarter försökte man byta till sig. Det gamla rådhuset var tänkt att lämnas till affärs- och bostadsändamål. I anslutning till kvarteret Basfiolen ligger kvarteret Ambrosia (där Hagdahls center ligger idag), som staden redan ägde. Här tänkte man sig ha tillgång till två kvarter som ligger i anslutning till varandra och på så sätt trygga lokaler för stadens gemensamma behov.

En tävlingskommitté för nytt stads- och rådhus tillsattes för att utse ett lämpligt förslag och 1948 var det arbetet klart. Vinnaren var förslaget med mottot ”Vedi il duomo” av arkitekterna P.O. Lesvert och S H Wranér. Under 1950-talet ändrades dock förutsättningarna och till slut beslöt man sig 1963 för att istället att låta rusta det befintliga stadshuset och låta den centrala förvaltningen vara kvar där. Det hus som till slut byggdes i mitten av 1960-talet var ett socialt nämndhus i kvarteret Ambrosia.


Nämndhuset i kvarteret Ambrosia. Bild: Linköpings stadsarkiv

Stadsbiblioteket


Skiss på bibliotekets huvudentré i förslaget "Fenix" och en bild på Hunnebergsgatan idag: Bilder: Linköpings stadsarkiv

Biblioteket är kanske Linköpings populäraste byggnad och vi har vant oss vid den storslagna huskroppen med entrén vänd mot Östgötagatan. När det gamla huvudbiblioteket brann ned 1996 och en arkitekttävling tog vid hade emellertid alla förslag utom ett, entrén vänd mot Hunnebergsgatan och staden.

Året efter branden, 1997, inbjöds fem utvalda arkitektkontor till en arkitekttävling om det nya bibliotekets utformning. Ett av förslagen kallades Fenix (efter Fågel Fenix som steg fram ur askan). Där föreslogs, precis som i det vinnande förslaget, stora glasade partier mot söder och den intilliggande parken. Huvudentrén låg mot Hunnebergsgatan och gymnastikhuset, precis som i det gamla biblioteket.


Skisser på bibliokteket i förslaget "Fenix". Bilder: Linköpings stadsarkiv

En intressant detalj var att en ny, mindre entré öppnades mot Östgötagatan i väster. Detta skulle skapa genomströmning genom biblioteket, en ”basargata” för kunskap. Via biblioteksgatan kunde man nå bibliotekets olika funktioner där den så kallade mediehallen stod i centrum. Ett café med uteservering föreslogs ligga snett nedanför huvudentrén.


Skiss från det vinnande förslaget "Vända sidan" och hur det ser ut idag. Bilder: Linköpings stadsarkiv

Den utsedda tävlingsjuryn hade åtta möten från juni till september 1997 innan Nyréns arkitektkontor från Stockholm enhälligt utsågs till vinnare. Deras förslag ”Vända sida” fick beröm för sin lösning med huvudentrén mot Östgötagatan istället för mot Hunnebergsgatan. Den gamla placeringen bedömdes bli för trång med tanke på den beräknade tillströmningen av besökare. Förslaget fick också beröm för byggnadens ljusa, vackra och enkla värdighet.

Precis som i ursprungsförslaget, som ses här på bilden, så slås man idag av rymden och ljuset i bokhallen. Det är en inbjudande plats.

Hjälpte informationen på den här sidan dig?

Hjälp oss förbättra webbplatsen

Hur skulle den här sidan kunna bli bättre?

Senast uppdaterad den 21 oktober 2019